Artikel: Aspergers syndrom. I av II.

Aspergers syndrom,  Sigmund Freud, Eugen Bleuler

och fenomenet projektion. 

av Gunnar Martin Aronsson

Aspergers syndrom är ofta förekommande i pressen.
Men vem var egentligen Asperger, och vad handlar syndromet om?

—

Hans Asperger (1906-1980)var en österrikisk barnläkare ( som identifierade, menade han, ”mönster av förmågor och beteenden som han framförallt fann hos pojkar. Detta mönster kännetecknades av bristande empati, oförmåga att skapa vänskapsrelationer, ensidig konversation, ett intensivt engagemang i vissa specialintressen samt ”motoriskt klumpiga rörelser”.
En annan källa, Wikipedia, nämner följande karaktäristiska drag, när det gäller barn:
Kognitiva (Tankemässiga,mentala) svårigheter:

Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.
Begränsade eller enformiga intressen.
Fixeringar och låsningar i beteendet.
Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
Problem med tidsuppfattning

.

Samtidigt nämner Wiki följande som ”styrkor”:
Styrkor:
Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
Bra tålamod för specialområdena
Informationsinsamling
Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga[6]
Starkt logiskt tänkande
Mönsteridentifiering
Problemlösning
Målmedvetenhet och envishet
.

Och sammanfattar:
” Personer med autismspektrumstörningar bearbetar signaler från omgivningen på ett annorlunda sätt. Det medför en tankeprocesstörning (central kognitiv dysfunktion). Konsekvensen blir: nedsatt förmåga att skapa, förstå och tolka sammanhang, samband och helhet. Styrkan kan istället bli ett detaljseende och detaljstyrning. De har även en nedsatt exekutiv funktion som medför svårigheter, som märks oftast när barnet blir äldre inom dessa områden: ha ett målinriktat flexibelt beteende, kunna planera och organisera sitt handlande, hantera och bedöma tiden (bristande tidsuppfattning).”
.

ORSAKSMÖNSTER
Orsakerna till Aspergers syndrom är ännu okända, men det finns förstås hypoteser. En ”ärftlig faktor förutsätts ha betydelse i omkring hälften av fallen, kanske flera. ”
Vissa menar att det är en samverkan mellan ärftlig faktor och miljö. Somliga pekar också på en förklaring att det också kan röra sig om hjärnsjukdom eller hjärnskada eller ”strukturella avvikelser” i hjärnan.
Wiki skriver: ”” Dessa avvikelser inverkar på nervkretsar som styr tankar och beteende. Forskare föreslår att samspel mellan gener och miljö får vissa gener att sättas på eller stängas av, och detta förändrar den normala migrationen* och ”kopplingen” av embryonala* hjärnceller under den tidiga utvecklingen”

Migration betyder alltså att generna förändra position och embryonala att de är under tillväxt.

Så långt sammanfattningen.

HANS ASPERGERS PROJEKTIONSMÖNSTER
Likväl är det lika intressant att ta del av Hans Aspbergers eget levnadsöde, som i en aspekt påminner markant om en annan österrikare, Sigmund Freuds.
Både Aspergers och Freuds arbete blir nämligen en förlängning i processen att förstå sig själv, att förstå sig själv genom andra. Samtidigt som det tyckts ha funnit en omedvetenhet om denna strävan, denna spegling i det egna arbetet, vilket är fascinerande, då det i båda fallen handlar om medicinsk expertis.

—

Av sin dotter Maria Asperger-Welden beskrivs Hans Asperger som ”distanserad, ”onåbar”, märkligt och intensivt intresserad av det tyska språket, ständigt upptagen av citat, välmenande men med en tendens till utbrott om någon skämtade med honom, isolerad från familjen och utan egentligt intresse för umgänge. Han gick alltid och lade sig mycket tidigt. Han var vänsterhänt och motoriskt synnerligen oskicklig, men älskade trots detta att vistas i skog, mark och bergsterräng.”
.

Intressant nog är det ju just dessa mönster som han menar betecknar de barn som hade ”autistiska” personlighetsdrag.
.

Det identifierade mönstret hos barnen var nämligen ”en brist på empati, en liten förmåga att forma vänskapsband, ensidiga, konversationer, intensiv upptagenhet i ett specialintresse, och klumpiga rörelser.”
Asperger kallade barn med mönstret ”små professorer”, beroende på deras förmåga att tala om sina favoritsubjekt med stor noggrannhet i detaljerna. Allt medan han själv uppenbarligen betedde sig som den större professorn (vilket han också faktiskt kom att bli 1977 i egenskap av professor emeritus). Paradoxalt nog tycks mannen som hade fem barn inte hysa något brinnade intresse för dem, då han, enligt dottern var ”isolerad från familjen”.
.

Som Jim Ström i specialtidskriften aspera.nu beskriver det utvecklade Asperger som barnläkare ett speciellt intresse för barn med psykiska problem ”kanske för att förstå sig själv bättre”.

Här skulle jag vilja understryka: helt klart för att förstå sig själv bättre.
Han speglar sig alltså i barnen, känner igen sig själv i barnen, men tycks oförmögen att dra slutsatsen att hans forskning cirklar kring honom själv.
Genom att forska i andras beteende ”därute” och söka systematisera det och ”förklara” detta på ett för honom adekvat sätt kom han sannolikt att under processen också att förstå mer av sig själv och fann därigenom sitt arbete tillfredsställande.
.

Lika klart är att den vuxne Hans Asperger inte är densamme som barnet Aspberger: Han rör sig till ökad förståelse och en ökad förmåga att hantera sin vardag, och när han väl doktorerat 1931 och tagit över ledningen av Läkepedagogiska Stationen vid Universitetsbarnkliniken i Wien 1932 hade han etablerat en bas för att kunna bli en accepterad och fullgod medborgare.

FREUDS PROJEKTIONSMÖNSTER

Även Freuds (1856-1939) intresse var stort när det gällde barns utveckling; hur barn kom fram till hur de skulle uppfatta omgivningen, sig själv och andra. 

Hur skapades barnets föreställningsvärld? Framförallt, menade Freud, genom att föräldrarnas åsikter kom att bli internaliserade hos barnet, det vill säga bli i det närmast självständigt fungerande enheter i vad Freud kallade överjaget. Då barnet självt inte kunde hindra föräldrarnas föreställningar att upptas i det omedvetna, skedde präglingen med kraft.

Barns naturliga instinkter och spontana, irrationella infall filades bort för att de uppväxande individerna så småningom skulle kunna få ta plats i den moderna ”kulturen” – en process som enligt Freud var nödvändig – till det av samhället och föräldrarna redan etablerade konventionerna.
Hur var det då med Sigmund Freud själv? Vilka föreställningar fick han med sig in i vuxenlivet?
Hans föräldrar Jacob och Amalié prioriterade den förstfödde framför hans sju syskon, och sannolikt var föräldrarnas förväntningar på den studiebegåvade sonen enorma, vilket torde ha inneburit en stark press, samtidigt som den passade hans ärelystnad.

Bild: Sigmund och hans tillkommande Martha.

—

FREUD OCH SEXUALKRAFTEN LIBIDO
Sigmund hade en lång startsträcka när det gällde sexualiteten, då han inte kunde gifta sig med den kvinna han förlovat sig med, Martha, förrän han etablerat sig som läkare – vilket tog flera år. De möttes i april 1882 och först efter fyra års förlovning (1882-1886) kunde de gifta sig i Hamburg.
När Sigmund senare i sina skrifter betonar hur den underliggande sexualkraften, libido, skapar spänningar hos den ”kultiverade” människan genom att förträngas, är han alltså själv ett utmärkt exempel på denna av samhället anmodade förträngning. När Sigmund i samband med patientarbetet drog slutsatsen att problemen hos patienterna primärt handlade om olika slag av undertryckt sexualitet, vilket skapat omedveten ångest, handlade det också, enligt min åsikt, i hög grad om honom själv.
.

.
DEN PSYKOSEXUELLA UTVECKLINGEN
Freud intresserade sig i synnerhet för barnens psykosexuella utveckling, myntade begreppet ”penisavund” (flickors avund för att de ”saknade” något som pojkar hade), ”kastrationsångest” för pojkar, och kom senare att laborera med begreppet Oidipuskomplex, hur föräldern av samma kön uppfattas som antagonist, som rival, om föräldern av motsatt kön.
Alla dessa kategoriseringar är idag närmast ansedda som passé, men under en period var dessa kategoriseringar på modet.
.

Bild: Illustration avseende den grekiska myten om Oidipus.

—

Kring 1896, efter faderns död, och tio år efter det att han öppnat sin egen praktik, gjorde Sigmund en självanalys. Han slutsats var, att känt fientlighet mot sin far, och han blev också övertygad om att han utvecklat sexuella känslor gentemot sin mor under barndomen, mellan två och två och ett halvt år, då han under en tågresa trott sig sett henne naken.
.
Oidpuskomplexets källa var alltså Sigmund Freud själv. Det är lika rimligt, att även barnet Sigmund någon gång upplevt vad han senare kom att kalla kastrationsångest. Vilka problem den än rör sig om hos patienterna, så är det allt som oftast orsakat av, enligt Freud, en förträngd, undanskuffad, sublimerad eller förvrängd sexualitet, något som också visar sig i patienternas drömmar, där paraplyer tolkas som penisar och kärl som vaginor.
.

Bild: Carl Gustav Jung, psykoanalytiker.

—

KRITIKEN MOT FREUD

Freud fick också kritik från fler av sina elever för denna sin envisa tolkning. Både Alfred Adler (1870-1937) och CG Jung (1875-1961) ville beskriva orsaksfältet för psykiska problem som betydligt bredare än Freuds psykosexuella fokus. Adler, individualpsykologins grundare, betonade livsstilar, aggressionen och maktbegäret som möjliga orsaksfält.

Jung menade att Freuds teori om det omedvetna var inkomplett och onödigt negativ. Medan Freud menade att det omedvetna enbart var en mottagare av undertryckta emotioner och begär, byggde Jung på en annan modell: Att det fanns dels ett ”personlig omedvetet” som var betydligt volymiösare på innehåll och laddningar än vad Freud menade, dels att det fanns ett ”kollektivt omedvetet” som var än rikare.
.

För att konkludera: En stor del av Sigmund Freuds analyser handlar om honom själv, detta på grund av att han själv är omedveten om att varje forskning som inkluderar inte bara ett dött objekt utan ett högst levande subjekt, det vill säga en människa, innebär en etablering av specifika kraft- och beroendemönster som härrör från BÅDA parters historia, båda parters uppväxt, etablerade föreställningar och reaktionsmönster.
.
Freud kom att uppmärksamma en del av dessa mönster senare under sin praktik, och han kallade fenomenet då patienten projicerar på psykoanalytikern för överföring och analytikerns motsatta projektion för motöverföring. Men någonstans på vägen är det som att han gör halt:
Han drar aldrig själv slutsatsen om i vilken grad hans eget liv är ”investerat” i hans arbete, i själva forskningen. Han tror, att han faktiskt vetenskapligt, i medicinsk bemärkelse, utforskar med objektiva medel något som ger objektiva resultat; ”så här ÄR det”.
.

Bild: Leo Kanner, läkare

—

LEO KANNERS FORSKNING
Oberoende av Hans Aspbergers forskning sysslade en annan österrikare, Leo Kanner (född 1894-1981)) med temat. Han emigrerade till USA 1924 där han blev chef för John Hopkins-kliniken i Baltimore och specialiserade sig på barnpsykatri, som den förste i världen.
Men det dröjde ända till 1943 innan han introducerade begreppet infantil autism, samma år som Asperger gav ut skriften ”Die autistichen Psychopaten im Kindesalter” (Den autistiska psykopatin i barnaålder).
.

Det intressanta är att det går att hitta fallbeskivningar på barn med liknande symptom men där dessa fall ej isolerats och diagnosticerats som ett patologiskt, sjukligt, beteende En invändning mot definitiva kategoriseringar likt Kanners kan alltså vara, menar jag, att mänskligt beteende endast kan ha en glidande kategorisering, varför varje ambition till en strikt indelning samtidigt blir en möjlig felkälla.
.

Man kan säga att Leo Kanner ”uppfinner” autismen, även om termen först myntades av den schweiziske läkaren Eugen Bleuler 1910, men då i ett helt annat sammanhang.
”Kanners upptäckt innebar att varje större klinik snart kunde identifiera fall som passade in under rubriken tidig infantil autism”, skriver Uta Frith i en antologi om Asperger.
Men, som Frith också betonar, genom träning kan man, dvs läkaren, lära sig känna igen själva sjukdomsbilden, vilket har fått positiva konsekvenser för barnen, som därigenom får sina speciella behov tillgodosedda.
.

EN OPTIMIST
Hans Aspergers forskning fick stå i bakgrunden, medan Kanners insatser hyllades. Först på 1990-talet började Aspergers rön att uppmärksammas internationellt. Resultaten skiljer sig från Kanners på flera punkter.
Men kanske än viktigare var han mer optimistisk när det gäller att behandla och hjälpa de barn med de ”mönster” som han identifierat som problematiska.
.

    Bild: Nobelpristaren Elfriede Jelinik när hon firas av Horace Engdal,
Svenska Akademin.

—

Han menade att barn som identifierats som ”autistiska” förmådde använda sina speciella talanger i vuxenheten och göra utmärkta karriärer. Intressant nog var en av Aspergers patienter nobelpristagaren Elfriede Jelinek.
Det finns också spekulationer om att många historiska personligheter haft autistiska drag, bland dem kompostiören Béla Bartók, författaren till Alice i Underlandet Lewis Carroll, Charles Darwin, poeten Emily Dickinson och Albert Einstein.
.

”Vi är övertygade, således, att autistiska människor har en plats i den sociala gemenskapens organism. De fullföljer sin roll väl, kanske bättre än någon annan skulle kunna göra, och vi talar om människor som, som barn, hade de största svårigheter och som skapade åtskilliga orosmoment hos sina vårdnashavare”, skriver Hans Asperger själv, som här onekligen talar av egen erfarenhet.

—

Bild: Psykiatern Eugen Bleuer

BLEULERS BEGREPP AUTISM OCH SYNESTESIKAPACITETEN

Begreppet ”autism” hänför sig ju till Freuds samtida schweiziske kollega psykiatern Eugen Bleuler (1857-1939) som syftade på patienter som han menade tenderade att vara i det sjukligt uppgående i sig själva.
Det handlade enligt Eugen om ” ett självförsjunkande hos patienten in i sina fantasier, mot vilka varje inflytande från utsidan blir en intolerabel störning”.
Men om vi gör ett nedslag i tiden innan Bleuler gör sitt uttalanden ”finns” alltså ingen autism.
Det är en etikett, påsatt av Bleuler.
.

Sorteringen, klassificeringen är Bleulers egen och knappast en som inte kan ifrågasättas i sin gradering. Det vill säga: Vilka skall anses vara ”tillräckligt” försjunkna i sitt själv för att få etiketten ”autist” eller anses ha ett autistiskt beteende?
.

Begreppet är alltså i viss mån självrefererande: Autism ”finns” därför att någon, i det här fallet Bleuler, myntade uttrycket. Om vi istället skulle hitta ett likartat beteende i en by på Java, där ingen hört talas om Bleuler eller modern psykiatrisk forskning, ”finns” alltså ingen autism, även om beteendet skulle kunna finnas. Men rent hypotetiskt skulle beteendet istället kunna beskrivas som exempelvis medicinmannens eller medicinkvinnans sätt att bete sig i samband med ”diagnosarbetet”,  och därför ett fullt respektabelt och självklart sätt att förhålla sig till gruppen och livet.
.

Det är också omvittnat, att Bleuler hade synestesi, vilket ibland, ibland inte, anses vara  en neurologisk diagnos, dvs något som avviker från normaliteten, som oftast feltolkas till att betyda ”det friska”. . Kanske kunde det även här vara så – jag spekulerar nu, liksom Bleuler själv spekulerade – att han i vissa perioder också försjunk i sig själv, och under de stunderna hade lätt att uppleva synestesi. I detta tillstånd korsbefruktas eller adderas  information från minst två sensoriska system  och resulterar i upplevelser av att exempelvis sinnesinformation från örat, dvs ett ljud, får en adderad perception av färg. Vissa personer har förmågan att se siffror  som definitiva färger (femmor är alltid gröna, sexor blåa, dagar vissa givna färger, månader har vissa givna färger och så vidare, eller att kunna förnimma att olika färger ger olika smaksensationer på tungan.

Om vi föreställer oss en psykiatriker, Eugen Bleuler, som då och då har symptom på synestesi, något onormalt, är det ganska lätt att föreställa sig en människa, rädd att förlora sin auktoritetsposition i samhället, som vill avvisa sitt eget självförsjunkande, sin egen introverthet, och stämpla det som något farligt som han själv måste ta avstånd ifrån.
Genom att etikettera det som något som vissa patienter skulle kunna ha, befriar han sig via en form av projektion från risken att själv bli ansedd som avvikande, som sjuk.
.

Bleuler gick till och med ännu längre när han ville ringa in begreppet autism. Då var hans autismbegrepp också ett av flera symptom på schizofreni, något som man i den moderna forskningen inte längre alls kopplar samman över huvud taget. Bleuler hade helt enkelt fel.

Forskningen går vidare…

—

Bild: Freud och Jung gick skilda vägar

på grund av olika tolkning av människans psyke.

—

RELATIONELL FORSKNING ÄR INTE OBJEKTIV,  UTAN INTERSUBJEKTIV.

Vart jag vill komma är att den försanthållna objektiva forskningen inte är objektiv, utan subjektivt präglad, framförallt omedvetet, av forskarna själva.
Detta gör inte deras slutsatser per automatik ”sämre”, men det skapas istället för de objektiva resultaten som förutsätts  ett ”fält av förståelse” mellan subjektet forskaren och det han/hon utforskar, på ett sätt som bryter av det vetenskapsparadigm som handlar om objektivitet.
Detta ”fält av förståelse” handlar alltså inte enbart om ”objektet” utan om den relation som uppstått mellan subjektet/forskaren och objektet/patienten.
.

Först när vi kan inse, att all forskning av människor med människor innebär en forskning kring det ”fält av förståelse” som uppstår under den tid studiet fortgår, och som kommer att förändas så snart studiet avslutas, då kommer vi att kunna särskilja de essentiella kunskaperna från de rön som uppkommit där och då, av personen X:s studie av personen Y eller gruppen YZÅ.

Idag är det lätt att missta ytskiktet för djupskiktet, lätt att feldiagnosticera, också därför att de diagnostiska instrumenten är för trubbiga, och därigenom svårt att hitta de optimala lösningarna på psykiska problem.

—

Genom en ökad förståelse för människans helhetspsyke skapas dock de förutsättningar, som i förlängningen kommer att hjälpa människor i psykisk nöd att med hjälp av mer högkvalitativa ”fält av förståelse” röra sig ur de mer rigida tanke- , känslo- och beteendeformerna till allt mer flexibla och mångfasetterade former, former som också kommer att innebära en allt lättare och öppnare interaktion med andra människor.
.

Men utvecklingen handlar inte bara om ”hjälparen” utan i lika hög grad om ”den hjälpta”; genom den långvariga ”introspektiva” livsupplevelsen, med personens respektive individuella särdrag, kommer de tidigare ”patienterna” att bli sakkunniga inom områden där genomsnittsindividen idag ännu endast har dimmiga föreställningar.

—
Gunnar Martin Aronsson
April 2012 copyright.