evolutionbynight

FÖRDJUPNINGSLÄSNING: STURE EMBY

mars 20, 2024

STURE EMBY: HUR MAN FÖRSTÄLLER SIG, ORSAK OCH VERKAN – OCH HUR PROCESSEN UPPHÖR.

Individen förråder sig ideligen.

Hon röjer sitt väsen inför sig själv och inför andra.

Ja – hon tar knappt ett stag, säger knappt ett ord, utan att avslöja sig.

Länge märker man det inte själv eller knappast – med grova reaktionsorgan.

Sedan blir man diplomatisk, man röjer sig genom sin speciella diplomati.

Och det är utomordentligt nyttigt. Och synnerligen lärorikt är det. När man tror att man döljer sig – hur lätt avslöjar man sig inte därvid?

Och dess mer man avslöjar sig – dess lättare har omgivningen att vidta mått och steg/för att undgå en eller för att söka kontakt med en/.

Söker man utge sig för att vara en annan än vad man egentligen är – och detta kan tillfälligtvis lyckas – hur utomordentligt krävande och ansträngande blir det inte i längden? / Och ändå har man ofta inget annat val i en främmande miljö/.

Om man lyckas bedra en annan – inrättar sig ju denne efter det som såg ut som verklighet och återkommer till en med liknande eller samma inställning som förut. Hur påkostande – ja, ohållbar – är inte den situationen, den situation att känna sig nödgad att upprätthålla skenet?

Om man låtsas äga ett motor-intresse inför en motor-intresserad – kan detta ge stimulans för denne senare/om han inte avslöjar låtsandet/. Men man får räkna med att han återkommer till en omsider – och kanske vid ett tillfälle, då man inte alls har böjelse att låtsas.

Då har man redan röjt sig inför den andre – och resultatet blir besvikelse från honom, från den som kanske hoppades och trodde, att han fått en förtrogen eller intressesfrände. Att åstadkomma besvikelse/för vem det än är/ – innebär inte det att åstadkomma ett sår, en okontakt, en isoleringens klyfta?

Och dessa senare stämningar – som ju ger motsatsen till förtroende – är alltid motarbetande ens syften/vilka de än är, och även om man tycker ”att man inte har något med den andre att skaffa”/.

Ju fler varelser, man har på sin sida och som sympatiserar med en – dess lättare löper livet för en, dess lättare kan man genomföra sina skaparavsikter. Så länge man har en enda ”motståndare” eller ”fiende” – även om denne befinner sig i ett annat land – kommer denne i någon mån att sabotera ens framgång/ Vilket då också beror på att man ännu inte är mogen för ”framgång” i friaste bemärkelse – och därför av Livet måste hållas något tillbaka/.

Man inte kan man väl få alla på sin sida? Omsider blir man genom sin tilltagande strävan och längtan ETT med alla varelser. – Dessförinnan kan man ha alla mer eller mindre på sin sida – resultatet av att bland annat inte ställa sig i motsatsförhållande till dem och genom att inte alliera sig med sådana, som inte äger samma huvudsträvan som man själv och som inte förmår att någorlunda acceptera en sådan man är.

Man tycker lätt att andra ”avslöjar sig”, att de andra ofta ”bara är ute för att göra det svårt för en”. Man reagerar som ivrigast, när dessa ”de andra”/”den andre”/synes röja sig. Det noterar man här i hävdelsezonen i regel mera villigt och skarpsynt och med större intresse än när det gäller en själv. Emedan man i eoner av tid varit utåtriktad, varit på sin vakt i förhållande till omgivningen, är man på detta samma hävdelseplan ofta mera klarseende och iakttagande när det gäller yttervärldens strategi eller förehavanden än när det gäller ens eget beteende i förhållande till yttervärlden. De egna svagheterna blir här som längst ignorerade och förbisedda. För dem finns länge ”förmildrande omständigheter” i upphovets eget psyke. Emedan man så lättare märker och reagerar för omgivningens tillsynesvarande brister än sina egna – uppstår dessa disharmoniska tillstånd, som fått sådana namn som harm, indignation, helig vrede, berättigad intolerans, etc. Man erfar hur ”man var tvungen att handla som man gjorde” – vilken naturliga och riktiga princip eller naturlag man här länge har som svårast att anamma när det gäller omgivningens beteende och reaktioner av för en själv obehagligt slag.

Så har jordens människa sedan tusen och tusen år tillbaka varit inställd på att söka försvar för sig själv och angreppspunkter på ”den andre” – och med åtföljande svårigheter att bryta dessa införlivade vanor.

Så som man inte kan anklaga det vilda djuret för sin natur – så kan man heller inte anklaga jordens människa, som är ett något äldre vilddjur, för sin natur. /Men var och en drives av Livet och sin egen strävan att motta följderna av egna handlingar – oavsett ens natur eller karaktärsart. /

Så som det vilda djuret är enhetligt till sitt väsen – dräpande och egennyttigt intill hundra procent – så är det äldre vilddjuret eller jordmänniskan ”tvådelat”, oenhetligt till sitt väsen och till sina behov: Hon är å ena sidan egen-nyttig, vålds-begiven – samt å andra sidan oegennyttig, bistående, utgivande/vilka senare tendenser mer och mer vinner terräng i kraft av återgående smärto-impulser och därmed i kraft av längtan och strävan. /

Så kommer det sig att var och en av oss naturligt äger EN tendens att vårda vårt eget, samt EN tendens att vårda DET HELA. Så kommer det sig också att vi något vill avslöja vår verkliga natur och våra verkliga syften/för att underlätta det för de omgivande/ – samt å den andra sidan INTE VILL det/för att bibehålla vissa personliga fördelar, som ”skenet” eller ”förställningen” synes medföra/.

Vi söker också ”avslöja” oss – medvetet och omedvetet – för att genom ”förtroligheten” erhålla bundsförvanter, den förälskelse-partner, den ”kompanjon”, som för tillfället skyddar henne eller gynnar henne.

Men denna ställning blir i längden mycket påkostande, mycket tröttande. Och upphovet finner snart att motparten kämpar i samma ställning, i något av samma ”förställning” – med liknande mer eller mindre omedvetna ”list”, med liknande mer eller mindre omedvetna tendens att dra nytta av omgivningen/för minsta möjliga motprestation. / Men när man finner detta, förstår detta – har redan förståelsens, inlevelsens, sympatins, tänkandets funktioner börjat aktiveras. Då har individen börjat vakna ur sin omedvetna sömn: behovet att vegetera på andras bekostnad har börjat degenerera/ åtföljt av ny-vane-förvärvandets kriser/.

Behovet att tillägna sig andras värden, andras arbetsresultat och uppmärksamhet ger mer och mer plats för behovet att själv prestera – och sådant som kan vara till bästa nytta för de andra.

Så upphör naturligt och gradvis förställningen och den tidigare livsbetingelsen att ”insmickra sig” hos den starkare eller hos den, som ägde möjligheten att ge personliga förmåner.

SÅ blir det också mer och mer naturligt att vara där man inte behöver förställa sig – d.v.s. där man som mest blir accepterad sådan man är/vilket tillstånd bland annat råder inför ens eget individuella arbete/.

När man så känner att man kan alstra eller skapa något, som blir värderat eller som man anar eller vet kommer att bli värderat och därmed till inspiration och hjälp för utomstående – så upphör successivt behovet att förställa sig. När varelsen inom sig själv begynner att bli stark, har behovet att utge sig för att vara någon annan än hon är, spelat ut sin roll. Då kan detta ”att vara sig själv” fritt blomstra och hon känner inte behov av att be om ursäkt för sitt sätt att vara.

+++
Av Sture Emby
+++

STURE EMBY: ATT VARA BEROENDE

Ingen levande kan existera utan näring. Och näring kan ingen ensam producera, men blir resultatet av samverkan av otaliga väsen.

Att leva innebär alltså att vara beroende av och att använda sig av andra och deras manifestationer och verkande.

Men eftersom ingen heller kan leva utan att själv producera eller bidra till producering, finns det dessbättre ingen enda varelse, som ej på ena eller andra sättet återgäldar sitt mottagande.

Den stora pulsen eller rytmen i tillvaron är alltså detta ”att ge” och ”att ta”, att skapa värdegods eller ”näring” samt att ta emot värdegods eller ”näring”.

—

Den ene/kontoristen/ bidrar med bokföring eller brevskivning, den andre med fysisk föda / ex. lantbrukaren/.

Den ene /världsåterlösaren, helgonet/ bidrar med insikt, hängivenhet, personligt exempel i fråga om levnadskonst etc., den andre/ jordemänniskan/bidrar med att vara den behövande och sökande, men också med att mestadels sörja för ”släktets bestånd” på det fysiska planet, samt med att i regel ha ett eller annat ”yrke” eller produktivt verkande.

—

Det förekommer också vissa tillvaronivåer, som skiftesvis befolkas och passeras av var och en levande, där individen kan sägas ta emot mer , än vad vederbörande själv utger. Man talar här om parasitering, snyltning, egoistiskt utnyttjande, etc.

Det förekommer t.ex. i förhållandet föräldrar-barn, alkoholmissbrukande i förhållande till den egna organismen, men också i regel i förhållande till närstående och ”samhället”, vidare ”lättingen” i förhållande till närstående, ”kapitalisten” i förhållande till ”arbetaren” såsom omvänt, ”brottslingen” i förhållande till dess brottsobjekt såväl som till ”samhället”, lätt nog också äktenskaps- eller samlivspartnern i förhållande till motparten, den sjuke eller gamle i förhållande till samhälle och enskilda.

Ja, överallt där det förekommer ett beroende på jordeplanet, där sker också ett mer eller mindre jagiskt utnyttjande eller parasiterande, man ”tar” vida hellre än man ”ger” /Om ock omedvetet ofta/.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Detta när människan här representerar ett verkligt andligt eller psykiskt fosterstadium och därmed är maximalt feltänkande- och därmed feltagande. Samma ofullkomlighetsstadium resulterar därigenom och följaktligen i direkt ansluten karma, dvs i upphovens, människornas upplevelse av väsentlig olycklighet, av osäkerhet, av svåra öden.

Med detta andliga mörker som bakgrund är det konsekvent, att individerna på motsvarande nivå är och blir synnerligen beroende av andra. De och vi kommer alltså mycket lätt att ”parasitera” på varandra, på de varelser, som äger eller förmår vad vi själva saknar.

Det må också ses såsom en gudomlig välgärning att den möjlighet står till buds, att vi alla på så sätt och liknande sätt är beskyddade, får anförvanter, vänner, föreningsmedlemmar eller liknande – om ock ej alltid så behagliga sådana – som stöd, preparatörer och som fysiska skyddsänglar på den ej så helt lätta livsvägen.

”De starka” får alltså skydda ”de svagas”. Snartnog och på skilda områden är förhållandena och rollerna ombytta.

Man kan naturligtvis här invända, att det inte är alla som får skydd och bistånd. Och det kan givetvis synas så ibland.

Den ockulta synen avslöjar emellertid, hur det också ges annat beskydd än direkt från fysiska väsen, också beskydd som verkar först på lång sikt påtagligt samt beskydd som har inslag av obehag i sig.

Var och en levande är i ett förhållande tagande på ETT område, men normalt givande på ett annat. På så sätt kompletterar även mycket ofullkomliga individer varandra. De behöver varandra, inte minst som mottagare av sina enskilda resurser.

Ja, om den kapable ej funne någon mottagare för sin kapacitet, vore denna senare egentligen såsom ett ingenting och hans och hennes öde vore olycklighet.

Ja, tack vare ”de underlägsna” väsendena, får ”de överlägsna” en uppgift, blir dessa senares tillvaro meningsfylld. Och tack vare ”de överlägsna”, får de avsaknande och behövande ett gensvar för SINA behov, en möjlighet att finna hjälp och hem och ro.

Ett gott exempel är mor och barn-förhållandet. Barnet stöder sig som vi vet normalt på modern och hennes kapacitet. Men modern stöder sig vanligtvis också på barnet, ja genom att detsamma behöver henne och därmed ger hennes liv och hennes egenskaper en mening.

I ett äktenskap eller annat samlivsförhållande, sker något av en liknande komplettering. Den ene har, vad den andre saknar. Den andre har, vad den förre saknar. Detta är i varje fall målsättningen och syftet. /I annat fall är eller blir förhållandet mer eller mindre misslyckat och upplöses snart/.

På jordeplanet kan man alltså inte undgå att vara mentalt och skaparmässigt fattig, därmed starkt beroende av sådana, som har vad man själv avsaknar och behöver.

Beteckningen ”parasiterande” förekommer, men brukas här mest i nedsättande bemärkelse, kanske när en enskild eller grupp obehagligt blir utsatt för någons ”behövande” eller avhängighet. Trots att den förra, om ock omedvetet, sannolikt själv utnyttjar någon eller några på ett liknande sätt.

I själva verket är det sålunda fråga om en lag eller princip, berörande behövande och icke-behövande, varunder absolut alla väsen i sin tur och ordning eller skiftesvis lever och verkar, ja i denna, här aktuella, ofullkomlighetspräglade jordelivsfas.

Såsom alla livets lagar eller principer är de – såsom Martinus poängterar – EJ skapade, kan följaktligen ej heller upphöra eller förstöras, men tillhör evigheten. Som sådana ska de också – efterhand som individen får kosmisk förmåga – avslöja sig som hundraprocentigt gynnande den enskilde, också avslöja sig som allt överträffande gudomlig kärlek och visdom.

—

Alla reaktioner:

4Bo Lövgren, Hans Oldhage och 2 andra

0 kommentarer