Artikel: Martin Buber

–

En kritisk studie av självhjälpslitteratur. Dualis, 2008.

 .

Jonas Aspelin arbetar i en akademisk tradition, och har tidigare bl.a. skriver ”Den mellanmänskliga vägen.

Martin Bubers relationsfilosofi som pedagogisk vägvisning” (Symposion 2005).

 .

Han har som utgångspunkt Martin Bubers (1878-1965) dialogfilosfi satt sig i före att undersöka modern självhjälpslitteratur, exemplifierat här via Mia törnbloms Självkänsla nu, Wayne Dyer, John Grays Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har,  Dr Phils Livsstrategier och Charyl Richardsons Stand up for you life samt Dave Pelzers Att hjälpa sig själv.

.

Syftet är ”att undersöka vad det är för föreställningar om människans väsen, som ligger bakom och utgör underförstått referenssystem för utläggningarna i det böcker som granskas”: eller” bringa klarhet i vilka idéer om tillvarons mening som författarna mer eller mindre outtalat tar för givet att läsaren delar”.

Det är framförallt ”den problematiska åtskillnaden mellan individ och samhälle” som han menar att själshjälpsförfattarna gör sig skyldiga till.

Mot författarna förment ”individualistiska” synsätt ställer han Bubers ”relationella” synsätt. Författaren skriver också att han medvetet driver en ”negativt) kritisk linje mot studieobjektet ifråga”.

 .

Granskningen visar att de refererade verkan inte motsvarar Martin Bubers beskrivning av verkligheten, vilket föranleder Aspelin till kritiska anmärkningar. Han tycks inte märka att hans Buberplattform ger honom de tankematriser, som gör hans arbete möjligt.

Dessutom har Aspelin undvikit att intressera sig för självhjälpslitteraturens rötter, den amerikanske litteraturen som refereras, och Törnbloms, härrör alla från en amerikansk tradition från början av 1900-talet som kan beskrivas som en speciell andlig tolkning av verkligheten med kristna drag, där Kristus inte ses som en ”yttre” frälsarperson utan att vi alla har en dimension av Kristus i oss och blir delaktiga av det gudomliga genom kontakt med denna dimension.

 ..

New Thought, Unity, Christian Science bildar ett slags bas för detta. Att Martin Buber inte hade kontakt med den traditionen innebär att de två linjerna – Bubers och New Thought – sällan möts på den språkliga, begreppsliga nivån..

Bubers socialpsykologiska dimension, vars betydelse han understryker gång på gång – att vi blir människor först inför en annan människa, det unika mötet; ett  ”Du”, är i sig självklarheter för New Thought och den högkvalitativa nyandliga litteraturen och behöver inte markeras, som vore det något enastående.

Jonas Aspelins genomgång är i sig ett kompetent akademiskt arbete. Den kvardröjande känslan är dock:

Hur fruktbar blir en jämförelse när det är helt sonika är två olika perspektiv på samma erkända fenomen (Jag-Du-relationen)  som beskrivs?

Varför förringa den ena och upphöja den andra?

 —

Förordet är skrivet av docent Pehr Sällström, som verkat som Aspelins mentor. Sällström menar att  ”de råd som ges i självhjälpslitteraturen är starkt inriktade på att stärka individen i förhållande till kollektivet, med andra ord att hjälpa att gardera sig mot de påtryckningar av mångahanda slag….” – vilket kan betvivlas, om ej här menas detsamma som Buber hävdar, dvs att ”inte låta sig själv bestämmas av den bild man tror andra människor har av en själv och att inte söka den falska tryggheten i att överlåta sina beslut och sitt omdöme till en eller annan kollektiv rörelse och aningslöst följa dess bud”. Det är däremot en grundpelare inom självhjälpslitteraturen i stort: Ta själv ansvar för ditt liv, finn vad som passar dig, och låt resten av materialet vara.

 .

Sällström menar att självhjälpslitteraturen handlar om en ”bortvändhet från Duet”, dvs den andra personen i ett möte, vilket inte stämmer. Författarna glömmer bort, menar jag,  att fastställa ontologin, d.v.s. synen på människans väsen, vilken i självhjälpslitteraturen dominant handlar om att hon är ett andligt väsen (en själ) som har en fysisk upplevelse.

(en kropp). Då den själsiga nivån ses som anknuten till en transpersonell verklighet, är varje ”bortvändhet från Duet” är fullständig omöjlighet: vart än individen vänder sig i denna transpersonella verklighet, på det själsliga planet, finner hon nämligen ett  ”Du”.  Detta mötet ses, generellt sett, som essensverkligheten hos de främsta företrädarna inom nyandligheten.
–

—

copyright Gunnar Martin Aronsson