Artikel: Om förlåtelse

FÖRLÅTELSE – SOM EN GRADVIS PROCESS

Det finns en möjlighet att betrakta förlåtelse som en process, inte som något ”antingen-eller”.
Låt oss titta närmare på möjligheten…

NIVÅ ETT
Enkelt uttryckt: först ger jag en mer primitiv form av förlåtelse där jag förlåter av ”nåd”, utan att kärlek nämnvärt resonerar i mitt inre .
Jag kan tvärtom vara ganska stolt över mig själv, att jag är storsint nog att förlåta honom/henne trots den kränkning, det ”brott”, som jag menar har begåtts mot mig.

NIVÅ TVÅ
Därefter en lite mer mogen form, där jag förlåter en person för att jag börjar kunna identifiera mig med hans/hennes sätt att tänka, känna och därmed handla (utan att därför nödvändigtvis hålla med om vare sig tankegången, dess känslomässiga uttryck eller dess handling).
Jag kan alltså psykologiskt börja förstå motiven till varför han/hon agerade som han/hon gjorde.

NIVÅ TRE
En lite mer mogen form ändå, är att jag förlåter en person när jag börjar förnimma den själsliga dimensionen hos den jag förlåter.
Jag börjar alltså kunna ”känna igen” honom/henne, även om jag här fortfarande kan se honom/henne som skyldig till mitt öde (om vi utgår från att det, för exemplets skull, handlar om enbart mitt eget öde.)

NIVÅ FYRA
En något mer mogen variant kan vara, att jag identifierar det gudomliga, det själsliga, ”han/hon är Jag” hos personen och börjar förnimma, att denne/denna varit – inte orsaken, men instrumentet för min återvändande karma.
Jag ”behöver” då inte längre projicera skuld på honom eller henne, utan kan börja ”dra tillbaka” min skuldprojektion varifrån den kommit, dvs mitt eget ego eller de mindre medvetna delarna av mig själv.

NIVÅ FEM
I en ännu mer avancerad form: allt det i exemplet härovan nämnda, samtidigt som jag nu – trots att jag förstås fortfarande upplever smärta i mitt nervsystem om eller snarare när det uppstår en konflikt mellan mig och en annan människa – lyckas, att nästan omedelbart neutralisera varje form av skuldprojektion , då jag blivit medveten, mer klar över hur processen fungerar, att ingen finns att anklaga, utan att det tvärtom finns en anledning till att känna tacksamhet gentemot Gud/Universell Kärlek/Skaparen, för den nu mer mogna medvetenheten som blivit ett faktum, dvs en ökad förståelse för hur min Själ eller mitt Själv fungerar, och hur karma arbetar till min fördel, alltid till min fördel, och att hela processen handlar om just ett uppvaknande från min egen slummer till en ökad vakenhet, vilket också kan uttryckas som en ökad närvaro med det Gudomliga Något, som vakar över mig, som önskar mig allt jag ber om och som ger mig allt jag ber om, antingen medvetet eller omedvetet, men alltid ger och ger, och som fortsätter att ge enligt essensnivåns 100% villkorslösa kärlek .
—
Gunnar Martin Aronsson
Aug. 2012. C.

Målning: Carl Fredrik Hill.