Artikel: Om att tala sant

 —

Enbart för dig som är intresserad av att gå djupare i studier av den mindre kända sidan av psykologi. Materialet är ej avsett att betraktas som objektiva och oomtvistliga fakta, men, som alltid, att vara ett underlag för egen tänkande och kännande.

 —

Ovanstående fråga är något vi dagligen laborerar med. Skall vi i situationen i nuet tala sanning eller ljuga? I en essä i en av våra dagstidningar för en tid sedan noterades att över hälften av de intervjuade tyckte det var i sin ordning att ljuga.

 —

Om vi istället går till den gamla visdomens representanter, noteras istället fasthållandet av sanningen som det självklara idealet, och strävan för varje klok människa. ”En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun” (Lukas 6:45), sa som bekant världsläraren Jesus, liksom det klassiska: ”Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.”

—

 —

Rimligtvis blir konsekvensen av det ovan sagda, att en lögnare (dvs vi själva i en sådan situation) frambär något som inte är gott, eftersom lögnaren, normalt sett, själv innerst inne inte önskar att bli bedragen av andra människors lögner.

I det gamla Grekland identifierades sanningen som det högsta goda. Om vi önskar nå ”det högsta goda” behöver vi sålunda förkovra oss i vad sanning är. Men sanningen kan inte bli ett faktum förrän vi själva är sanningsenliga, hur skulle väl det annars kunna gå till?

 —

Lögner gör det svårare för oss att orientera oss i tillvaron, eftersom det som sagts inte stämmer med de verkliga förhållandena. Vi kan likna det vid om vi kommit till en för oss ny och obekant stad utan karta och frågar en person efter adressen vi skall till och då får en medveten lögn tillbaka. Vi går helt enkelt fel, baserat på den falska utsagan.

 —

Sanning och lögn är dock ett vittomfattande och komplext område. Följande resonemang innefattar exempelvis ej den icke-sanning som kommer av att vi tillfälligtvis har mints fel,

ej heller kreatörens fantasiförmåga, som ses som en tillgång i sin naturliga omgivning, ej heller barns naturliga spegling av vuxnas eventuella lögner. Vårt fokus ligger alltså på en generalisering av mänsklighetens etiska utveckling.

 —

Vi kan börja med att dela upp ämnet i flera skikt, varav medveten (avsiktlig) lögn och omedveten lögn torde vara den viktigaste distinktionen.

Medan den förstnämnda innebär ett medvetet val innebär den andra, att personen inte riktigt förstår vad som händer inom henne eller honom, varvid det fullt medvetna valet inte är aktuellt. Personen väljer i nuet det som denne föreställer sig innebära det mest behagliga eller minst obehagliga resultatet, helt oavsett om det valet innebär sanning eller lögn.

 —

—

Det medvetna valet stadsfäster lögnaren som lögnare, medan den omedvetna lögnen stadfäster personen som en som ”inte vet vad han gör”, något som samme Jesus ansåg var värt förlåtelse av samtliga instanser. Men även den medvetna lögnaren ”vet inte vad han gör”, sett ur det större evolutionistiska flerlivsperspektivet, i och med att denne ej kunnat överblicka lögnens konsekvenser. Om lögnaren hade kunnat överblicka hade han nämligen insett, att lögnen på sikt är kontraproduktiv, dvs ger inte det av denne själv förväntade, behagliga resultatet.

 —

Genom årtusenden har vi lärt oss att överleva ”till varje pris”, då vi satte oss själva ( ”jag”) främst, vår närfamilj (”min familj”) därnäst vår stam eller klan (”de våra”). Andra människor och grupper betraktades med  motvilja och misstro. Ett sätt att överleva, erhålla ekonomiska eller sociala fördelar, vinna politiska kraftmätningar, religiösa kontroverser, stamkrig och så småningom nationskrig var helt enkelt att fara med osanning.

 —

 Vi har alltså detta som en vana utvecklad till genialitet med oss, vilket i sin tur innebär att vi inte har några större ”problem” rent funktionellt med att ljuga, däremot problem med att tala sanning. Människor, som i hög grad omedvetet ljuger, förmår dock i just den stunden inte annorlunda, då måste nämligen lögnen först bli klart medveten inför människan själv.  Men även längre fram, när vi är medvetna om lögnen, har många av oss svårt att välja annorlunda. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda, som jag inte vill, det gör jag”, sa Paulus.

 —

—

Andliga läror har dock påpekat att falskhet i ord och handling ej är förenligt med ”den gudomliga ordningen” eller kosmos subtilare och styrande verklighetsstruktur. Genom denna yttre teoretiska påverkan från ”profeter” och ”predikanter”, från ”medicinmän”, ”helgon”, ”ockulta forskare”, samt ett begynnande lag- och rättsväsen osv, och våra begynnande så kallade samvetskval efter att ha upplevt  de smärtsamma konsekvenserna av lögner i livet dvs ”gråt och tandagnisslan” (våra egna och andras lögner) började vi människor sannolikt att sträva efter att oftare tala sant.  Varför skulle vi annars börja? Vi hade ju redan som automatfunktion att bete oss på det sätt, som vi trodde gynnade våra egoistiska intressen, vare sig vi ljög eller talade sanning.

—

—

I modern tid tillkommer vårt intellekt, som i första stadierna tenderar att kamouflera vår egoistiska strävan med att lögnen endast är  ”en vit lögn”, ”det man inte känner till, tar man inga skada av” eller att den medvetna lögnen är ”för personens bästa”.

 —

Djupast sätt innebär dock lögnen en kraftförlust eller vitalitetsförlust för bägge parter: Både den person som medvetet formulerar och skapar och sänder iväg en lögn, och den person som mottar den, blir desorienterad och kommer därmed en bit från de verkliga förhållandena.

 —

Återigen, detta kan ingen i sig objektivt förebrås för. Det handlar ju om utveckling.  Den som ej har större kunskap om konsekvensen av handlandet  (karma) förmår ej överblicka sammanhangen, utan baserar sig på den i detta område fragmentariska kunskapen och på ett ofta materialistiskt och föregivet enlivsperspektiv.

 —

Men utvecklingen går oavbrutet vidare. En av de viktigaste orsakerna till varför sanningen hela tiden vinner mark torde vara vad vi kallar ”samvetets röst”.

Den rösten har, menar de visa i historien, just uppkommit genom vårt lidande i sviterna efter lögnens framfart. Vi har börjat känna skuld. I utvecklingsperspektiv är det alltså ett plusvärde, att ha förmågan att känna skuld eller dåligt samvete. (Skulden må här särskiljas från den så kallade irrationella skuldkänslan, som ej har att göra med samvetet utan med andra faktorer.)

 —

—

Genom denna ”inre konflikt”, som baseras på samvetets tillväxt, vet vi alltså att vi är på väg mot ett annat tillstånd, ett ”människoblivande”, som utmärks av höggradig sanningsenlighet, och det i två aspekter: sanningsenlighet gentemot mig själv och mitt djuppsykes impulser och signaler från min kroppsintelligens, och en yttre sanningsenlighet, där jag i hög grad förmår producera sanningsenliga relationer i såväl tanke, ord som handling – och detta då i kombination med en ökande omdömesförmåga.

 —

En strävan ger dock sällan resultat i nästa ögonblick. Det krävs träning och åter träning. Vad vi tränat oss i, är att i högre grad få den ”automatiska” lögnfunktionen mindre automatisk genom att på motsvarande sätt öka vårt ”viljande” att välja sanningen.

Framtiden för oss alla tycks gå i riktning från lögn till sanning, en sanning gentemot oss själva, och sanning gentemot andra. Detta gäller generellt sett och under förhållandevis ”naturliga” omständigheter.

 —

Dock synes alltså utvecklingens gång vara denna:

 —

+ Att vi först ljuger ”av födsel och ohejdad vana” (för att vi är biologiskt sammanväxta med den självbevarelsedriften och principen ”envar sig själv närmast”).

 —

+ Att vi därpå börjar känna ”samvetskval” i samband med och efter detta att vi ljuger. ”Samvetskvalen” kan alltså beskrivas som att vi är under preparering för ett högre stadium. Vi kan inte längre ”utan att blinka” ljuga. Denna

   process pågår långsamt, parallellt inom flera livsområden (ex. inom arbetslivet och privatlivet, inom en själv och i relationerna till andra).

 —

+ Att vi sedan börjar korrigera vår kurs och därmed vårt beteende. Vårt vidgade samvete gör oss till sist oförmögna att ljuga under normala livsomständigheter – vi talar här generellt sett och inte om konkreta fysiska

   hotsituationer, krigssituationer och liknande – och föredrar att tala sanning.

 —

Sanningssträvan innefattar här sådana element som en växande omdömesförmåga, för att därmed i möjligaste mån

+ kunna urskilja konsekvenser av de egna handlingarna,

+ kunna förstå och känna människors gränser och möjligheter,

   dvs att inte

   missbedöma vad som är ”möjligt att bära” för andra

   människor när det gäller sanning (den omdömesfulla lägger

   ej extra börda på andra människor) och

+ kunna veta var de egna gränserna går för förståelse av

   helheten.

 —

Denna strävan väl att särskilja från den mer omogna personlighetens (det kan gälla såväl en yngre person som en äldre människa) överdrivna tro på att han/hon alltid har rätt i sina ”sanningsuttalanden” om andra människor och samhällsförhållanden och i sin egen överdrivna tro av sin egen mentala och känslomässiga kapacitet. Högmod går före fall, heter det i folkvisdomen, och fallet skapar  i sin tur förutsättning för en mer korrekt bedömning.

 —

+ Att vara sann innebär, enligt detta perspektiv, inte heller att förbehållslöst tala vitt och brett om andras liv och göranden. Att cirkulera lösryckta uppgifter, skvaller och annat liknande, ses ur esoteriskt perspektiv som ett slags ”mentalt gift” som påverkar relationerna mellan människor på ett negativt sett och förgiftar tillvaron, oavsett hur ”dolt” detta gift är..

 —

Sammanlagt: Sanning må tydligtvis samverka med just omdömesförmågan och ett visst mått av ödmjukhet för att vara identisk med den sanning som kunskapskällorna ur den religiösa och esoteriska traditionen beskriver som ”det högsta goda” och därmed något som samtidigt beskriver den högsta verkligheten.

—

 —

Hur kan vi då gå framåt denna väg?

 —

+ Kanske genom att undersöka om vi – fullt frivilligt – kan ”utvidga” vårt territorium av sanning. Då vi kommer från lögnens zon och har en utvecklad vana att ljuga, blir det alltså en förhållandevis långsam process, likväl en naturlig sådan. En del av de lögner vi skapat i det förflutna vågar eller vill vi kanske inte just nu konfrontera (men måhända längre fram),varvid vägen då istället blir att fråga oss:

 —

+ Vad som är rimligt när det gäller sanningsenlighet här och nu. På vilka områden kan jag bli mer sanningsenlig, på ett sätt som är förenligt med mina egna inre värden (värderingar)?

 —

+ Genom att öva får vi färdighet, genom färdighet får vi insikt. Vi kommer närmare de sinnestillstånd, som samtidigt ger oss ökad tillgång till vår intuition, vilket i sin tur innebär, en ökad verklighetskontakt, och en naturlig anknytning till visdomsstråket genom världshistorien.

 —

Vi börjar då äntligen bli förenliga med oss själva på ett sådant sätt som avspeglar ”den kosmiska ordningen”, det kinesiska ”Tao” – den universella sanna Vägen, det ”uppvaknande” från okunnighet som Buddha talade om.  Eller, som Jesus från Nasaret uttryckte det: ”Den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.” (Joh. 3:21)

—

c 2012, ursprungligen publ. 2004.

.–