Artikel: Om sorg.

OM SORG SOM EN ASPEKT AV VÅR PERSONLIGA UTVECKLING
En text utifrån Julian Sleighs bok ”Livskriser”.

*
Sorg kan vara något som i självhjälpsböcker förbigås, som vore det något som till varje pris borde undvikas för varje ”andlig” läsare.
När det gäller detta vill jag gärna delge andra tankegångar.

MEDVETEN SORG OCH OMEDVETEN (UNDERMEDVETEN) SORG
För det andra: Sorgen befinner sig i olika faser, i olika djup, har olika dimension, kan vara
+ dels medveten (= jag lever, känner, upptar, sorgen) och
+ dels omedveten ( jag tror inte att jag känner någon sorg – orsaken är sannolikt att jag tidigare trott att det varit nödvändigt att ”trycka ned” sorgen från mitt dagsmedvetna liv till ett speciellt valv i det undermedvetna, där jag kan ha lika svårt att nå det, som vore det ett bankvalv och jag tror mig sakna koden för att öppna valvet.
*

Det finns en mängd sätt att förhålla sig till sorg och det finns en mängd sätt att röra sig från sorg tillbaka till en normal
livsglädje.
Det väsentliga här är att erkänna sorgens rättmätiga plats.
Ibland när vi läser böcker i personlig utveckling kan vi kanske få intrycket att det är ”fel” att känna sig ledsen, deprimerad.
*

DET ÄR RÄTT ATT KÄNNA SORG
Men: För det första är det inget ”fel” att känna sorg.
”Det finns en tid för sorg, och det finns en tid för glädje”, som bekant.
Vi behöver alla de känslor vi upplever – i annat fall skulle vi inte ha upplevt dem ö.h.t.
De känslor som vi har/får/upplever är alla att betrakta som en ovärderlig del av vår utveckling.
*

Och, om vi vänder på det:
”Konstgjord” glädje eller en glädje på ytan, en ”artighetsglädje” eller en glädje som baserar sig på att visa upp en socialt acceptabel mask genom att le, är ingen sann glädje, eftersom den inte bottnar i personens inre.
*

I vårt inre existerar ”sol” och ”skugga” sida vid sida.
Vårt egentliga uppdrag är då inte att försöka låtsas som om skuggan inte existerar, utan att bli MEDVETEN om att båda kontrastmöjligheterna är en del av vår verklighet.
*

SORGEN BÄR ETT BUDSKAP
Sorgen har ett budskap till mig, vilket gör att den, liksom alla djupgående, starka känslor, är att betrakta som en del av en andlig mognadsprocess.
Genom att bli medveten om sorgens budskap till mig, genom att ”känna igenom” hela känslan utan att söka stoppa upp, hindra, rationalisera eller på annat sätt störa processen, kommer vi allt som oftast ut som mer hela människor. Vi kommer att bli klokare, mer omdömesfulla.
*

VI KAN MED VÅR VILJA STOPPA UPP EN NATURLIG SORGEPROCESS
Men, som sagt. Det är också möjligt för oss, genom att med vår medvetna VILJA stoppa upp, hindra, rationalisera processen för att så långt som möjligt undvika att känna sorgen. En del av oss kan bli skickligare än andra på denna hämningsprocess, vilket kan resultera i att känslan ”till synes” inte längre finns.
”Ledsen? Nej HUR kan tro det? Jag mår bra. Jag har saker och ting under kontroll. Jag kan hantera det här. Oroa dig inte för mig, du.”
Detta innebär – eller kan innebära – att den ”naturliga” sorgeprocessen tar längre tid. Sorgen är då ”inkapslad” i oss själva, i vårt undermedvetna.
Till sist vet jag alltså inte ens om, att jag känner sorg.
Jag har ”stängt av” TILLGÅNGEN till känslan – men känslan är kvar, obearbetad. Den försvinner inte.
*
ATT BLI UPPRÖRD AV EN ANNAN ORSAK ÄN JAG TROR
Istället kan jag exempelvis bli starkt upprörd över ”små” händelser, och jag förstår inte varför jag bli upprörd. Jag kan till och med bli arg över personer som inför mig ÖPPET GRÅTER eller visar spontan ledsenhet. Jag kan vilja att de skall ”ta sig samman”, och ”lugna ner sig” (fastän det EGENTLIGEN är jag själv som är livrädd att mina egna känslor av gråt, ledsenhet, nedstämdhet och sorg skall bryta igenom mitt pansar, mitt beskydd!)
*

”SOCIALARBETAR-SYNDROMET”
Eller också jag kan, genom min identifikationsförmåga, ”känna in” andra människors omedvetna sorg och börja söka att läka deras sorg (fortfarande omedveten om min egen sorg), vad som skulle kunna kallas ”socialarbetar-syndromet”. Tankar som kan förekomma är: ” ANDRA behöver hjälp, och de verkar finnas ÖVERALLT, medan det däremot ”ALDRIG finns tid för mig och mina behov. Jag kommer ALLTID I SISTA HAND. Jag tar hand om andra, men ingen vill ta hand om mig och ingen kommer heller att ta hand om mina behov – någonsin – så det är ingen idé att jag ber någon om hjälp.”
Och annat liknande tänkande. (Obs: ovanstående rubrik är ej avsedd som ironi och ej heller en negativ kritik mot socialarbetare; har även själv varit anställd av socialförvaltningen i Stockholm som ”socialarbetare” på lägre nivå och ser det som en viktig funktion i varje humant utvecklat samhälle.)
*

”PROFESSIONELL TRÖSTARE”
Jag kan också bli en ”professionell tröstare” för vänner och bekanta, medan jag själv privat är mer eller mindre oförmögen att ta hand om min egen otröstlighet. Människor ringer till mig ständigt för att ”gråta ut”, och jag låter det fortsätta.
En del av mig tror att jag hjälper andra eftersom jag vill vara en snäll människa (vilket också delvis är sant).
En annan, ”högre” själslig del av mig (the soul*) förstår och vet, att detta hjälpande till stor del beror på att jag försöker hjälpa mig själv, men den ”lägre” aspekten av medvetandet (the mind*), vet inte riktigt vad det hela handlar om, eftersom min egen sorg för tillfället är ”instängd” av mig själv för insyn och för inkännande. * (De engelska uttrycken är medtagna eftersom vi i svenskan ännu inte har riktigt passande ord.)
*

REPRESENTATIV SORG
Alltså blir det lättare att märka sorgen, där den är påtaglig: hos andra människor, exempelvis i min familj, i medias personligheter, eller på mitt arbete. Jag kan alltså känna ”representativ sorg” om någon filmstjärna fått cancerbesked eller om dennes dotter begått självmord. Men jag igenkänner inte sorgen som ”min”, utan menar att det ju var en ”sorglig händelse”.
(Ovanstående är ej avsett som en negativt kritisk synpunkt, endast som en beskrivning av en möjlig utveckling för oss alla, under en period, mig själv inkluderad.)
*

GRÄNSEN
Först när personen kommit till en viss inre gräns, kommer den inre sorgekraften att bli starkare än den tillbakahållande kraften och som då tar över. Exempelvis kan detta ske, om personen upplever en ny händelse, som har samma eller liknande karaktär som den händelse som skapade sorg den första gången.
*

*

LIVET STRÄVAR ÅT HELHET OCH EXPANSION
Då Livet vill bli helt, strävar åt expansion, är en sådan utveckling i en aspekt obehaglig och samtidigt naturlig. Vi kan jämföra det med hur en kvinna med ansträngning föder ett barn till världen. Och kan då också sluta oss till, att även obehagliga upplevelser kan leda till dess motsats behagliga upplevelser eller konsekvenser, motsvarande bilden av hur kvinnan håller det nyfödda barnet i sina händer och känner, att något fantastiskt har skett.
*

På liknande vis kan vi alltsomoftast först EFTERÅT känna tacksamhet, över att vi gått igenom sorgeprocessen, men sällan under dess initiala faser. Vi behöver ”smälta” sorgen, bearbeta den med hela vårt sinne och psyke, och låta sorgen ”vara i fred”, om uttrycket förstås rätt.
De som är verksamma med sorgebearbetning vet att berätta, att varje form av ”rationalisering” av en persons sorg är meningslös. Inga ”förnuftiga” förklaringar kan läka, och ”förklaringar” till något som skapar en svår sorg hos en människa kan snarast skapa ett enormt avstånd mellan den som ”vill hjälpa” och den som känner sorgen.
Den som verkligen önskar hjälpa blir istället LYSSNANDE och MOTTAGANDE.
*

SORGE-PROCESSENS STEG
Som tidigare nämnts i ett annat Nätverksbrev, skriver den antroposofiskt kristet inriktade rådgivaren Julian Sleigh om de viktigaste stegen, där varje nytt steg bygger på de föregående i en sådan process.
Undertecknad passar på att hänvisa till de stegen igen.
De skall inte ses som en gång för alla givna, utan blott och bart som en orientering för dem som är intresserade av sorgeprocessens kretslopp.
I sammandrag handlar det enligt Sleigh om följande:
*

Att erkänna inför sig själv att sorgen existerar inom mig.
Att ”vända sig mot verkligheten”, som Sleigh uttrycker det.
Att jag ”bär” sorgen, d.v.s. det är jag som ytterst har ansvaret för själva processen; ingen annan kan ”sörja åt mig” Ingen annan kan heller ”trolla bort” sorgen, dvs från att vara existerande,
men obearbetad, till att vara fullt icke-existerande, dvs ”borta” Något sådant
vore organiskt omöjligt, men ändå kan vi hysa en längtan efter att
någon annan skall just ”trolla bort” sorgen så att vi kan ”fungera normalt igen. En del av oss vill ju så förtvivlat gärna att ”allt skall vara som vanligt igen”.
*

Härvidalag är det bildmässigt som att sorgen är en ”ovälkommen gäst”, som bör motas ut ur hemmet med alla tillgängliga medel. Därför tar vi så gärna ”ångestdämpande medicin” och liknande ”trollmedel”.
Med piller tar inte bort sorgen, piller dämpar, eller ”lägger ett lock över” sorgen, just för att jag skall kunna ”fungera normalt” i vardagen.
*

Under ytan ligger då hela tiden sorgen och kommer inte till naturligt uttryck. Problemet tenderar snarare att bli permanent, d.v.s. så länge jag fortsätter med ångestdämpande medicin känner jag mig ”normal”, men om jag skulle sluta börjar jag uppleva ”ångest” (rädsla), till sist är det svårt för mig att koppla ihop med ångest med orsaken till min sorg. Det är som om ångesten bara finns där, och den måste då bort, till varje pris.
*

Då neuroleptika (”nervmedicin”) inte bara – enligt artikelförfattaren – påverkar hjärnan rent fysiologiskt, men även påverkar de ”synapsfunktioner” som finns mellan den fysiska organismens celler och den psykiska eller andliga organismen, finns risken att dessa funktioner till sist skadas.
*

Självfallet finns tillfällen då ångestdämpande medicin är den tillfälligtvis bästa lösningen, och det är heller inte denne skribents tanke att uttala sig i medicinska frågor; det är medicinal-läkarnas avdelning och ansvar.
Däremot finns det anledning till att hävda, låt oss kalla det hypotetiskt, ur ett andligt perspektiv, att riskfaktorn för långvarigt användande av ångestdämpande medicin kan betraktas som högre än vad den materialistiska läkarvetenskapen hävdar.
*

Generellt sätt torde alltså den mest framkomliga vägen vara den som innebär ett gradvis minskade av intaget av sådan medicin som påverkar hjärnfunktionerna med den kraft, som stark neuroleptika gör.
Vägen till tillfrisknande handlar inte om att ”dämpa symptom” men om att känna in och förstå de ”budskap” som för mig fungerar läkande för sinnet och kroppen.
Detta är det viktiga.
*

Det är också nästa steg hos Sleigh:
Att fråga efter meningen. Meningen kan inte beskrivas ”objektivt”, då den är unik för varje människa. Men, som Sleigh skriver: ”Kanske är det nu dags att revidera de intentioner som har varit riktningsgivande i ditt liv, att granska de mål och ideal du haft sedan ungdomen i ett klarare ljus.”
” I ögonblick av den största förtvivlan, kan det djupaste inom dig komma fram. Då har du möjlighet att få tag i en flik av den sanning som kommer att vara betydelsefull för dig under resten av ditt liv.
Du kan förunnas att se dig själv i ett nytt ljus och bli klar över vilken din verkliga uppgift är här i livet, den uppgift som bara du kan utföra.
Den känsla av skörhet som du upplever talar om för dig att du inte är mer än en människa.”
*

”Din känsla av att ha tappat fotfästet öppnar hjärta och sinne så att du kan höra rösten djupt inifrån dig själv, från ditt eviga ”jag” som förmedlar ljus till dig från din innersta kärna.
Lyssna och känn tillit till ditt djupare medvetande!”
”Förneka inte ditt värde. Var bara stilla och upplev att du finns.
I denna stillhet kan så småningom ett litet ljus börja skina och lysa upp en del av det mörker som omger dig.
Var stilla och låt ljuset verka på dig.
Bli kvar i ljuset och låt nytt mod spira fram. Någonting vill säga dig att du är större än din svaghet och smärta.”
*

För Sleigh kommer alltså det moment, då jag i djupet av mitt andliga hjärta fattar ett beslut, det beslut som innebär en definitiv vändning.

Slutligen väljer jag min fortsatta väg framåt.
Jag konstaterar att ”nu är nu” medan det som har passerat inte kan göras ogjort; det tillför det förflutna.
Här finns då, menar Sleigh, också ett utrymme för att skicka tacksamhetens tankar till den personen, som sorgen är kopplad till.
*

För det som mötena med just den personen eller de personerna givit.
Att ta fasta på de ljusa stunderna. Att verkligen, i sin tanke, nå den andra personens själsliga hjärta.
Och därigenom finna frid, eftersom sådana tankar når djupare än tankar på det mörker, som personen har upplevt, genom att vara i sorgprocessens första men lika viktiga faser.
*

Då själva ”balanspunkten” för alla känslor är den ovillkorade kärleken, är denna också den mest läkande för alla parter, såväl för den som sörjt som för den som varit föremål för sörjandet – och detta även om den senare inte ens är medveten om de kärleksfulla tankar och känslor som den förre från denna sin balanspunkt är i stånd att skapa.
Genom att läka mig själv, ”läker” jag alltså i hög grad även den eller de andra, med vilken/vilka jag varit förenade via sorgen.

Och sorgen har fört mig från en nivå av livskunskap, genom en svår, smärtsam och utvecklande process, till en ny och högre nivå. När jag så kan överblicka de tidigare händelserna från denna högre nivå, när jag integrerat min sorg helt och fullt, inte bara i mitt huvud men i mitt andliga hjärta, då är den inre friden inte bara möjlig, men ett faktum.
—
gma
Publicerad första gången i maj 2005.
Uppdaterad och redigerad i maj 2009.
För vidareläsning:
Livskriser. Julian Sleigh. Nova Förlag. Lund.