OM SJÄLVKÄNSLA
Känslan som bär insikt om Självet
Problem med självkänslan är uppenbarligen en centralt problem för många av oss idag
Men vad ÄR nu självkänsla?
Det finns olika definitioner, och därför är det bäst att genast berätta vilken vår utgångspunkt är här (andra må förstås ha sina definitioner och utgångspunkter för sitt tänkande och sin verksamhet).
EJ EGOISM
Självkänslan är i sin naturliga form en BALANSERAD, HARMONISK KÄNSLA FÖR SJÄLVET,
vilket INTE är detsamma som ”egoism” eller ”egocentrering”.
SJÄLVET ses här som något mer omfattande än ”egot” och ”egocentrering”, något kvalitativt annorlunda utan att det därför skulle vara något ”fel” på vare sig ”egot” eller ”egocentrering”.
Det är en fullt naturlig del av utvecklingen att under en platåfas befinna sig i ett markant tillstånd av ”egocentrering” och därmed principen ”envar sig själv närmast”; ”äta eller ätas”, etc. Vi behöver vara egoistiska för att skydda vår fysiska kropp för att bli skadad och framförallt för att söka undgå att dö ”i förtid”. Som djur riskerade vi att bli uppätna av dem som stod över oss i näringskedjan. Som tidiga människor behövde vi skydda oss mot köld, hetta, farliga djur och andra människors onda avsikter – så vi utvecklade vår självbevarelsedrift till en allt mer raffinerad och allt mer intellektuellt organiserad form, som vi även förstås känner av idag, globalt såväl som lokalt, kollektivt såväl som individuellt.
KONFLIKTEN OCH DET NYA UTVECKLINGSSPÅRET TILL ATT BLI ALLT MER OMGIVNINGSFRÄMJANDE
Däremot kommer denna princip – självbevarelsedriften – förr eller senare i konflikt med den nya, långsamt framväxande tendensen som handlar om att vara omgivningsfrämjande, det vill säga att visa sympati också för dem som är utanför vårt direkta intresseområde (såsom familj och släkt), människor som vi ur ren självbevarelsedriftperspektiv inte har någon ”nytta” av. Det är människor som inte tycks gagna oss, kanske vi inte ens känner dem, ock kanske de inte vet vilka vi är, som individer betraktade. Men vi har. till att börja med nästan omärkligt, fått en önskan om att hjälpa dem – på de sätt som är möjliga för oss.
MARTINUS
Den danske författaren och intuitionsbegåvningen Martinus beskriver den utvecklingspassage som vi befinner oss i som att vi är ”sårade flyktingar” mellan två riken, det renodlade djurriket från vilket vi kommer, och det renodlade humanistiskt präglade samhället, där det förra karaktäriseras av dominant instinktiv självcentrering, det senare av dominant omgivningscentrering – något som han menar kommer att gradvis utmynna i ett balanserat, i verkligt hänseende humant präglat beteende.
Men då vi ännu inte nått fram dit, som sagt, pendlar vi mellan de två faserna. Vi är både instinktivt självbefrämjande och omgivningsbefrämjande, det senare baserat på de svårigheter, problem och lidanden som vi upplevt i liven och som innebär ett gradvis expanderande samvete som samverkar med intellektuell analys och ett moget känsloliv som parerar det alltför egocentrerade; ”allt behag till mig genast”
VARKEN UNDERLÄGSENHETSKÄNSLA ELLER ÖVERLÄGSENHETSKÄNSLA
Självkänsla ses här dessutom som den platå, där individen inte längre låter sig hindras av vare sig känslor av ”underlägsenhet” eller ”överlägsenhet”, av underdriven blygsamhet eller av överdriven självhävdelse, att varken ställa sig underdrivet i periferin eller överdrivet i centrum, utan som finner båda positionerna växelvis naturliga och hanterbara.
BARNEN SOM VÅRA LÄRARE
De friska och med kärlek omhändertagna barnen har under en period en harmonisk och självklar självkänsla; som Jesus sa: ”de tillhör himmelriket”. Barnen ”är”, och genom att vara naturligt utgivande manifesterar de självkänslan i nuet.
Självkänslan har fortfarande ingenting med ”prestation” att göra.
Barnet kan mycket väl känna sig stolt över att exempelvis ha lyckats att för första gången cykla på en tvåhjuling, men den stoltheten är alltså kopplad till vad vi här kallar självförtroendet.
Eftersom jag som barn har lyckats EN gång, får jag en känsla av att jag kan LYCKAS EN GÅNG TILL med prestationen att cykla själv. Jag hyser en positiv för-väntan att lyckas.
SJÄLVKÄNSLA ÄR ATT TYCKA OM SIG SJÄLV – SITT SJÄLV.
Om jag som barn skulle misslyckas nästa gång och de nästa tio gångerna jag försöker finns möjligheten att mitt självförtroende ånyo sjunker till en minimal nivå (men kan aldrig HELT utsläckas, eftersom jag lyckats EN gång!)
Med en god självkänsla fortsätter jag dock att tycka om mig själv – oavsett resultatet. Jag accepterar vad som hänt i nuet, men kopplar inte ihop mitt ”misslyckande” med min självkänsla. När självkänslan är optimerad är den oberoende av de handlingsresultat jag når.
Visserligen kan barnet bli modfällt under en tid, men om självkänslan fått komma till naturligt, harmoniskt uttryck ”växer den tillbaka” till sitt naturliga tillstånd. Den ”återformar” sig. För att ta en enkel bild:
En vindflöjel har sin form så länge vinden blåser genom den. När vinden upphör, förändras formen. Men då vinden i sig aldrig kan upphöra HELT, kommer vindflöjeln snartnog att återta sin form, som vi känner den, när vi ser den på avstånd.
DEN ”ÅTERFORMANDE” SJÄLVKÄNSLAN
Varför ”återformar” sig självkänslan?
Svar: Eftersom den ALLTID EXISTERAR, bakom våra handlingar, och bortom vår identitet som ”barn”, ”tonåringar”, ”vuxna” och ”gamla”. I denna tolkning är alltså Självkänslan en aspekt av SJÄLEN, nämligen vår ”känsla” för Själen. Själen finns ALLTID och är därmed ALLTID förbunden med känslan. Blott när denna vår känsla blir ”störd” skapas ett avbrott mellan den naturliga, harmoniska känslan för Självet och Självet i sig.
STÖRNINGAR AV DEN NATURLIGA SJÄLVKÄNSLAN
Hur kan då en sådan ”störning” uppkomma?
Svar: Genom att vi ständigt går igenom olika livsfaser och utvecklingsaspekter kommer vi även att möta olika ”störningar” eller utmaningar.
Den djupast liggande orsaken är, enligt detta andliga betraktelsesätt, är att VI UNDERMEDVETET, eller för att vara exakt, ”SUPERMEDVETET” ÖNSKAR MOGNA SOM MÄNNISKOR, och då erhåller de störningar som blir en del av vår utbildning i och av Livet, oavsett att häri ingår obehag.
Men, som beskrivet ovan, motiverar vår längtan efter insikt och mognad det, att vi går in i rum, som innehåller problem och svårigheter. Det är inte obehaget vi önskar, men insikterna, förmågorna, färdigheterna, talangerna, vakenheten – som följer av att vi gått genom ”problemrummet”.
ORSAKER TILL STÖRNINGAR
Grundorsaken till störningar är, som sagt, att vi på en nivå attraherat upplevelserna ifråga. På en annan och mer psykisk ”tydlig” nivå finns, enligt detta synsätt, några processer vars uttryck i form av känslor innebär en störning. De är, bl.a.:
+ SKULDKÄNSLA
+ SKAMKÄNSLA
+ UNDERLÄGSENHETSKÄNSLA
+ ÖVERLÄGSENHETSKÄNSLA
Vi kan också exemplifiera uttrycken så här:
+ ATT ”TRO” PÅ MATERIEN ISTÄLLET FÖR MATERIENS UPPHOV (DEN UNIVERSELLA INTELLIGENSEN), exempelvis genom att hänskjuta orsaken till ”gener” och ”biologiska faktorer”
+ ATT ”TRO” PÅ ”SLUMPEN” OCH ”TUREN/OTUREN” och annat liknande.
+ ATT I SIN FÖRESTÄLLNINGSVÄRLD ÖVERDRIVA SIN EGEN BETYDELSE I FÖRHÅLLANDE TILL HELHETEN (alla är lika viktiga)
+ ATT I SIN FÖRESTÄLLNINGSVÄRLD UNDERDRIVA SIN EGEN BETYDELSE I FÖRHÅLLANDE TILL HELHETEN (alla är lika viktiga)
I vårt större problemkomplex kan alltså problem med självkänslan och/eller självförtroendet och/eller självbilden uppstå.
Kanske det är bra att än en gång försöka definiera vad som härmed, i denna kontext, avses:
a.
SJÄLVBILD är den inre ”bild” jag har av mig själv – en bild jag kan tycka om eller ogilla, eller delvis uppskatta och delvis avsky. Eller vara likgiltig inför, neutral. Men bilden har viss given effekt på psyket, oavsett hur den ser ut.
b.
SJÄLVFÖRTROENDE skapas och upprätthålls av mitt kunnande, mina talanger och förmågor.
En man kan mycket väl ha ett gott självförtroende i sin profession som exempelvis advokat, men ha bristande självförtroende när det kommer till att bygga ut verandan eller dansa tango.
Eller kvinna kan ha ett gott självförtroende i sin profession att vara förlagsredaktör men ha bristande självförtroende när det gäller att umgås med sin sambos tonåriga dotter, i rollen som ”extramamma”.
En filmskådespelare kan få applåder och skratt från miljontals människor baserat på sin insats på filmduken, men kan när lamporna slocknat vara fylld av tvivel på sig, sin identitet, sin förmåga att förstå sig själva och andra (– vilket exemplet Peter Sellers visat).
c.
SJÄLVKÄNSLA handlar alltså, enligt denna tolkning, om att naturligt kunna ”fylla ut” Självet på ett harmoniskt sätt. Självet har, i denna betydelse, alltså mer med Själen att göra än med kroppen, mer med Värdet av att vara människa, än av att känna Värdet i att prestera något.
Min självkänsla kan bli harmonisk först när jag upplever att jag Själv är VÄRD ATT TYCKAS OM!
Medan självbild och självförtroende oftast är relaterade till varandra, är självkänslan, i denna mening, något som är UTÖVER de två andra. En harmonisk, balanserad Självkänsla innebär, att vara i ”flow”. Det innebär en förnimmelse av DJUPT SAMMANHANG, en förnimmelse av MENING.
MER OM SJÄLVET
Självet i sig behöver inte alls, som vi ofta kan förledas tro, tuktas, få reprimander, kritiseras, fördömas, stäckas. Allt detta ses såsom tillhörande en mer problematisk fas, som utgår från en växande ”inre kontroll”. Visst, ibland kan vi förväxla vårt ”ego” med vårt Själv. Vi tror oss kritisera vårt ”ego”, den delen som här ses som kopplad till tid och rum och som ”gör” massa saker i självbevarelsens intresse, men ofta glider vi in på att kritisera den delen av oss, som alls icke befinner sig på den nivån; vårt Själv. Självet ”gör” ingenting. Självet ÄR!.
DET INRE KONTROLLBEHOVET
Att vi försöker kontrollera våra inre impulser och tankegångar ses här alls icke som något i sig negativt; tvärtom är det en fullständig naturlig process!
Genom detta utforskande, studerande, kännande och inkännande, iakttagande, mätande, prövande, testande, måtthållande, ifrågasättande, åsidosättande, decimerande och utsträckande av det inre livets processer blir vi allt KLOKARE, vilket ju var avsikten med själva processen. Att leva utan att bli klokare är, sett ur detta perspektiv, absolut omöjligt.
VI SÄTTER SPÅR I LIVSVÄVEN
Visserligen kan vi under tiden vi är på vandring vandra in i återvändsgränder eller irra bort oss i en mental ödemark, så att vi kommer mycket långt från vår tilltänkta slutdestination, men det förändrar inte principen. Genom att helt enkelt LEVA är det oundvikligt att vi SÄTTER SPÅR i materian, i vårt och andras sinne, i våra och andras minnen och erfarenheter, genom att vi finns till EXPANDERAR HELA VÄRLDEN!
Ja, oavsett om vi anses som en av de ”minsta” och mindre betydelsefulla socialt sett, oavsett om vi i nuet framträder inför oss själva och inför andra som sjuka eller friska, starka eller svaga, åldriga eller nyfödda, rädda eller tillitsfulla, ledsna eller glada, om vi framträder som män eller kvinnor, längre eller kortare, tunnare eller tjockare, brunare eller skärare i skinnet.
Återigen: den BALANSERADE, HARMONISKA SJÄLVKÄNSLAN ses här som ett naturligt uttryck för ”den som vi EGENTLIGEN ÄR”.
Så snart som vi är:
+ I OSS SJÄLVA – CENTRERADE
+ I NUET (inte i det förflutna eller i framtiden)
+ I ETT POSITIVT ”FLÖDE”
uttrycker vi harmonisk självkänsla.
Harmonisk självkänsla utmärks, enligt denna andliga syn, bl.a av att
+ Jag känner FRIHET FRÅN SKULD, FRIHET FRÅN SKAM, FRIHET
FRÅN HATKÄNSLOR, HÄMNDKÄNSLOR, FRIHET FRÅN ÖNSKAN
ATT TRIUMFERA ÖVER ANDRA, FRIHET FRÅN ATT SÖKA
ÖVERBEVISA NÅGON OM ATT DENNES ÅSIKT ÄR ABSOLUT
”FEL”.
+ Jag känner att JAG ÄR VÄRDEFULL, oavsett omständigheterna i den
yttre omgivningen.
+ Jag känner att ANDRA MÄNNISKOR OCKSÅ ÄR VÄRDEFULLA.
+ Jag känner att MITT SAMVETE ARBETAR FÖR MIG, OCH INTE
EMOT MIG.
+ Jag känner MINA POTENTIELLA MÖJLIGHETER genom min identitet
som människa.
—
Gunnar Martin Aronsson
c. ursprungligen 2007, uppdaterad 2015.
evolutionbynight 