Artikel: Tveksamhet…

—

Det tillhör livet att ibland vara tvekande och osäker.

Skall jag välja den vägen – eller den andra?

Vilket är ”bäst”?

Jag kan också bli orolig och dyster om jag inte kan välja.

”Andra” tycks lättare kunna utstaka sin väg än jag.

Jag är villrådig.

Jag känner mig utanför, åsidosatt, mindre kapabel, kanske mindre värd.

—

Sett ur ett större perspektiv är dock denna tendens helt naturlig

och därmed något som vi har att leva med.

Tidigare kunde vi förlita oss på instinkten, men då denna idag i hög grad är ersatt av intelligensfunktionen har vi också förlorat förmågan att, som djuren, ”automatiskt” välja det rätta.

—

Rätt omgivning, rätt föda, rätt förhållningssätt mot andra grupp/flockmedlemmar, rätt förhållningssätt mot andra arter, osv.

Genom intelligensfunktionen kan vi analysera, resonera för och emot en möjlig handling.

Vi kan också därmed tveka.

Vi är medvetna om att vi har valt fel i det förflutna, med obehag som följd.

Vi vill välja ”rätt”. Ibland dominerar dock lusten att handla i nuet, i en spontan handling, ibland dominerar en inväntande attityd, där element av kontroll, planering och beräkning finns med.

—

Är vi helt säkra på något idag, är vi också osäkra på något annat, dvs det som vi inte har haft närmare kontakt med, arbetsområden utanför vårt inarbetade, människor som vi ännu ej haft så mycket kontakt med, förhållningsregler och normer som vi ej intresserat oss för tidigare, men som nu aktualiserats, kanske på grund av en ny roll arbetsmässigt (att exempelvis bli anställd inom vårdsektorn med patientansvar och därmed med sektorns tystnadsplikt) eller privat (exempelvis att bli föräldrar)

Att skapa en trygghet kan kanske bestå just i insikten att

förändring hela tiden kommer i vår väg.

Att valmöjligheter kommer i vår väg.

Att tvivel – om än i kortare perioder – är en del av vår levnad.

—

Kanske också detta:

Att undvika att ”förbanna” mig själv för att jag inte just nu kan välja

Att tycka om mig själv, ”fastän” jag inte just nu kan bestämma mig.

Att se mig själv som ett ”kosmiskt barn” stadd i ständig utveckling, och därmed oändligt värdefull, oavsett om jag framträder som osäker eller som säker i mitt handlande.

—

Tveksamheten handlar i grunden om att jag i mitt eget inre överväger, smakar på, undersöker, analyserar, känner in, gestaltar de olika komponenter som kommit in i mitt sinne.

Det kan ta längre tid än jag vill – och om det gör det, är det i sin ordning.

—

Vi kan också, om vi är otåliga till vår läggning, handla innan vi har gjort denna inre granskning, varvid resultatet kan bli såväl lyckat (d.v.s. enligt intentionerna) som misslyckat (dvs det resultat som uppnåddes var inte vad som åsyftades).

—

Detta, som kan beskrivas som spontanitet, ses alltså i detta större perspektiv som något varken odelat positivt eller odelat negativt.

Ej heller är den motsatta tendensen, låt oss kalla det beräknande eller planerande, odelat positiv eller odelat negativ.

—

Den spontane – uttrycker sig själv genom att vara spontan (och detta oavsett om resultatet blir mindre lyckat). ”Vinsten” för den spontane är just att följa ögonblickets ingivelse och att – i många fall – få uppskattning av andra för detta, som både för den spontane och omgivningen kan ge intrycket av ”frihet” och ”obundenhet”.

—

Den mer planerande – uttrycker sig själv genom att vara sådan (och detta oavsett om resultatet visar frånvaro av spontanitet och måhända ibland uppvisar en viss  känslomässig ”kyla” , en formell eller opersonlig hållning för utomstående, en vilja att följa en viss procedur, att saker skall göras ”på rätt sätt” och ”vid rätt tidpunkt”, osv.).

”Vinsten” för den planerande är att ofta få ett resultat som är nära det avsedda.

Samt: att i viss mån få omgivningens förtroende som en person med planeringskvaliteter och intelligensledd stabilitet.

—

När vi tvekar: arbetar vårt inre. Vi är aldrig ”på stället marsch”,

 aldrig ”tomma” på tankar och känslor. Vårt tema kan komma och gå, det är som att vi söker ”smälta” ett problem så att vi får ut det ”näringsrika” innehåll som vi anar finns i problemets lösning.

Men som vi ännu inte nått.

—

Livets förnämsta kännetecken är just rörelse, och det är rörelse vi ser omkring oss, från flugans rörelse på fönstret till orkidéns blomning, från havsvågornas pulsslag mot klipporna till albatrossens väldiga luftfärder, från barnets första gripande om skallran till den åldriga handens darrande, från eruptionerna i klotets inre till vår färd genom världsrymden tillsammans med andra otaliga planeter och solar.

—

Våra tankar rör sig, våra känslor rör sig, våra mål rör sig, vår längtan rör sig: det är som om det Levande Universum påpekar för oss:

Var inte rädd. Det finns ingen tomhet, det finns ingen absolut död,

det finns inget annat än livets övergående från en fas till en annan fas, från en rörelse till en annan rörelse, från en livsupplevelse till nästa.

—

Detta att ”inget händer”, att jag ”står stilla på samma fläck”

är därför, enligt detta synsätt, illusorisk.

Vi är aktiva på det inre, psykiska planet – som är lika verkligt som det yttre, fysiska planet.

—

När vår motpart ”inte kan bestämma sig” finns därför ingen essentiell anledning att ”kritisera” motsvarande. Processen tar den tid den tar.

Och motsatt: Om vår motpart snabbt bestämmer sig, exempelvis för vad vi två bör göra, finns heller ingen essentiell anledning att ”kritisera” denna/denne. Processen har helt enkelt gått snabbare.

Lösningen tycks vara den för allom bekanta: ömsesidig tolerans med varandras olikheter. Det är dock lättare skrivet än gjort.

Varför?

—

Vanligtvis placerar vi vårt eget sätt att tänka, känna och handla i högsätet, ja, som det ”bättre” alternativet, medan andra människors sätt att agera och reagera inom ämnesområdets rubrik spontanitet och planering kan kategoriseras som ”märkligt” eller ”dumt” eller ”ointelligent” eller ”stelt och fyrkantigt” eller ”förhastat” eller ”vimsigt”.

—

Den planerande vill gärna planera – och ofta även för andras vidkommande – vilket kan leda till komplikationer.

Den spontane vill gärna ta ögonblicket till vara – och ofta även låta andra känna av denna medvetenhetstendens – vilket även det kan leda till motstånd och motvilja hos samma omgivning.

—

Så har vi en möjlighet att antingen hämma varandra eller frigöra varandra: hämmandet kommer i samband med överskridandet av det balanserade mötet, och frigörandet kommer i samband med vidmakthållande av samma balans.

Vilken är då framtidens melodi?

Ja, enligt de andliga föregångarna, bland dem Martinus och Sture Emby, handlar det just om att kunna utveckla talangen för planering/beräkning/förutseende OCH för spontanitet/känsloimpulsivitet (naturligtvis då i kombination med den övergripande talangen för etik, dvs vänlighetsutveckling).

—

Så den mer planerandes ”uppgift” är att lära sig spontanitetens konst, att ta tillvara de möjligheter som nuet visar: människomöten, ”chanser”, ”inviter” och att även lägga märke till, och uttrycka sina känslor i nuet, dels inför sig själv och dels inför andra. Genom detta uppnås en optimalisering: den planerande kan nu vara i högre grad medveten i nuets möjligheter parallellt med en höggradig medvetenhet vad gäller sannolika konsekvenser, målfokusering och liknande.

—

Och den spontanes ”uppgift”  är, enligt den esoteriska traditionen, att lära sig att i högre grad planera, undersöka sitt handlandes grunder och möjliga konsekvenser, för att därigenom lättare kunna förhålla sig till andra människor, exempelvis de som befinner sig i olika sociala roller, och där ”överdriven” spontanitet  kan upplevas som opassande och/eller obehaglig – och för att lättare kunna nå mål, som det krävs ökad planering för. Den höggradigt medvetna inser då, när det är rätt tillfälle att utveckla sin spontana sida, och när det är rätt tillfälle, att hålla tillbaka samma tendens till förmån för andra yttringar.

—

Enligt resonemanget har alltså tvekan och villrådighet en naturlig del i våra liv, som ej skall förringas. Tvärtom: Genom vår villrådighet nödgas vi disciplinera oss, hämta fram nya resurser, penetrera svåra problemställningar (växelvis med att vi ”struntar i allt”, tycker att ”allt är hopplöst”, menar att ”jag kommer aldrig att kunna besluta mig för hur jag skall göra”). Men vi kommer tillbaka, eftersom vårt liv till sist centreras kring denna vår villrådighet, och  kommer då att erhålla ”de sista pusselbitarna”, ”det sista, förlösande ackordet”, en klar och tydlig bild av vad som är rätt väg för oss att gå.

—

I det stora hela rör vi oss tydligen mot målet att bli allt mer skickliga på att kommunicera, förstå oss själva och att förstå andra människors bevekelsegrunder och därmed att förstå när spontanitet/ögonblickliga ingivelser/leva helt och fullt i nuet/ och annat liknande är gagnade, såväl som när övertänkande/planerande/väntan/överseende är det som mest gagnar helheten.

—

Gunnar Martin Aronsson, feb. 2005.

Uppdaterad feb. 2012.

Copyright GMA Action.

—