Artikel: Viktor Frankl.

KLASSIKERN: Viktor Fiankl: Livet måste ha mening.
Erfarenheter från koncentrationslägren.
Logoterapins grundbegrepp. Viktor Frankl.
Övers. av Margareta Edgardh.
Tredje utgåvan 2006. Natur och Kultur.

”Om livet över huvud taget har en mening, måste lidandet också ha mening”, skrev psykoanalytikern och psykiatrikern Viktor Frankl (1905-1997).

Han är mest känd för sin bok Livet måste ha mening, vars första del kom ut redan 1946 i Tyskland, med titeln. ”…trotzdem Ja zum Leben sagen. Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager”. Den andra delen, som kom ut under namnet Logoterapins grundbegrepp, har hämtat sitt idématerial från utkast skrivna redan kring 1929 om Frankls egen kreation ”logoterapin”, men som återskapades efter kriget och vars nuvarande form härrör från 1959. I denna svenska utgåva ingår också ytterligare en text, Argument för en tragisk optimism, skriven 1983 som underlag till ett föredrag Frankl höll vid den tredje världskongressen för logoterapin.

Som så många med judisk bakgrund blev Frankl och hans familj (med undantag av systern, som lyckades fly) inspärrad i koncentrationsläger under andra världskriget. Först kunde Frankl utöva sitt yrke som läkare och psykiatriker även i lägret Theresienstadt, men när han transporterades till Auschwitz insåg han snart, att detta inte var ett arbetsläger utan ett utrotningsläger. Medfångarna berättade hur skorstensröken som var synlig från barackerna där man var inhysta innehöll resterna av de judar, som selekterats för omedelbar avrättning.

För att inför sig själv hitta ett sätt att överleva, sökte han dra på sig den objektive forskarens kappa som hade ett ”uppdrag”, och det uppdraget var att undersöka vad det var, som gjorde att vissa fångar trots ständiga förödmjukelser och till synes hopplösa förutsättningar kunde överleva ännu en dag, medan andra begick självmord genom att antingen kasta sig på taggtråden eller genom att förlora livsgnistan och tyna bort i någon av de många grasserande sjukdomarna.

Han kom fram till, att de fångar som trodde att det fanns något att leva vidare för klarade sig bättre än de som såg lidandet som meningslöst. Detta, menade Frankl, hade också konsekvenser för forskningsdisciplinen psykologi: Människan var alltså inte – vilket behavioristerna menade – determinerad till sitt beteende genom arv och miljö. Människan har – oavsett omständigheterna – en frihet att välja: ”Att lösgöra sig från till och med de värsta förhållanden är en förmåga som uteslutande är förbehållen människan”, konkluderade Frankl, som själv exemplifierade detta genom att insistera på att föra med sig sitt magnum opus, Psykiatern och Själen, insytt i sin kostym, under transporten till Auschwitz. När manuset upptäcktes och förstördes, prövade han istället att memorera dess innehåll, och senare att även rekonstruera texten på små papperslappar han kom över.

Hoppet om att kunna återförenas med hustrun och familjen, hoppet om att kunna publicera sitt manus, samt den av Frankl själv initierade forskningen om lägerfångarnas överlevnadsstrategier hjälpte honom, skriver han, genom fasorna.

Viktor Frankl återvände efter befrielsen till Wien. Hans hustru hade blivit dödad, liksom nästan hela hans släkt. Han kom dock till att träffa en ny kvinna 1947 och bildade en ny familj. Psykiatern och Själen utkom på tyska 1946 och Frankl blev sedemera professor neurologi och psykiatri vid Wiens Medicinska Fakultet.

Vad gäller själva ”meningen” understryker Frankl att det inte finns någon en gång för alla given, allmängiltig, mening: ”Meningen med livet växlar från människa till människa, från dag till dag och från timme till timme.” Men det är ändå nödvändigt att leta efter den, ty ett liv utan mening innebär ett existentiellt vakuum (tomrum) som blir ett ständigt omedvetet hot för individens förmåga att kunna hantera livets problem. Vi behöver alltså söka efter mening.

Trots frånvaron av allmängiltig mening tenderar psykologen Frankl att ansluta sig till slutsatser besläktade med historiens andliga förgrundsgestalter, nämligen att ”Kärleken är den enda väg som gör det möjligt att lära känna och förstå en annan människa i hennes innersta personlighetskärna”.

Eller, som Frankl skriver 1963, när han drar sig till minnes en gryningsmarsch i närheten av koncentrationslägret, då han kom att tänka på sin frånvarande hustru och märker, att hon är levande i honom; ”Människans frälsning består av att älska och att vara älskad. Jag förstod hur en människa som inte har någonting alls kvar i den här världen fortfarande kunde känna salighet, även om det var för en kort ögonblick, genom att kontemplera över de han älskade. ”
—
av Gunnar Martin Aronsson
c.