Jag tror inte att offerelementet kan fungera som inspiration i framtidens verklighet, framtidens andlighet,
även om en sådan inställning idag är centrum i kristendomen, och även om det i den muslimska världen handlar om att offra sig och i bästa fall bli martyr för Gud.
Nej, min Gud (Den Universella Skapande Instansen) är glädjens gud.
Och kärleken kan bara vara glädje, inte martyrskap, inte offer.
Visst kan man tala om offrandet för andra som en slags gudstjänst, men för mig är det fortfarande inte den elektriska nerven, offrandet är inte HJÄRTAT av Gudsrelationen.
Den kan bara vara identisk med glädje och tacksamhet.
Offerkulturen har ”plågat” mig under hela min uppväxt, jag har aldrig gillat den, men självklart har det varit ett karmiskt resultat från det förflutna (alltså från tidigare liv.)
Självklart finns något att lära av det, och efter otaliga ”analysförsök” kommer jag fortfarande fram till att offrandet i betydelsen martyrskap är en ”synd”, det vill säga: Det är att ”Missa målet”.
Rätt förstådd, tror jag att det handlar om att mänskligheten ha fått lära sig ”den hårda vägen” vad kärlek handlar om: att gå ifrån sitt ego och sitt självbevarandet till att tänka och känna och handla ”större”, mer omfattande, det vill säga mer på Guds vis, om uttrycket tillåts.
Då människor hade svårt att komma till sitt eget centrum, sin själsessens, blev det att gå en annan väg:
Genom att tvingas offra sig för än det ena, än det andra.
Det var för familjen, så var det för stammen/klanen, så var det för byn när den hotades av yttre fiender, så var det för staten, när vi kände oss som en del av staten, och nu hotades av yttre fiender, och nu offrar vi vår integritet och vårt privatliv för att vi känner oss hotade av global terrorism.
Men: Är det essensen av Guds-samvaro?
Jag är övertygad om att det inte är det.
Som sagt: Vägen har gått över offrandet – och då offrandet av sina egna inskränkta, egocentriska eller alltför egocentriska begär med hjälp av den kristna gudsuppfattningen om ”offerlammet” Agnus Dei , som får våra synder offrade sitt liv för att så befria oss alla, vi som trodde på Honom. Det yttersta offret: Att offra sig inte bara för en person, en familj, en klan, en by, en nation utan för hela mänskligheten.
Offrandets Magnum opus.
.
Men: Är det inte dags nu, att VÄNDA ÅTER, från offrandet till glädjen?
Från martyrföreställningar till samvaro med Gud fri från offerstatus?
Från tron på att för att andra skall må bra måste jag må sämre (offra mig, bli martyr, lida orätt, lida för en högre sak, lida för Gud)?
Jag vill alltså inbjuda till GLÄDJENS relation med Gud.
Jag vet mycket väl att också moderna andliga företrädare talar om offrandet för andra som en del av kärleksbudskapet, men som sagt, jag ser detta som ”att lära sig den hårda vägen”, och att vi någon gång måste har lärt oss tillräckligt för att förnimma, begripa, förstå, känna, känna igenom, intuitivt skåda att…
.
Gud kräver inga offer.
Gud kräver ingenting alls.
Vad skulle väl finnas att kräva av en instans som redan har allt, förstår allt, känner allt, är allestädes närvarande och som lever genom oräkneliga varelser i ett evigt nu?
.
Så: Det kan bara vara så, att offrandet varit en del av vårt ”väckande” ur omedvetenhetens slummer, något som skapats men aldrig med vår betydelse krävts av Gud.
Vad skall vi då kalla det?
Kanske att det är vi själva som genom vår oändliga livshunger velat ”vakna”, och därför fått de redskap vi behövde för att vakna.
.
.
Gör jag mig förstådd?
Alltså att det är vi själva, visserligen som delar av Gud men ändå såsom till individer formade och gestaltade unika varelser, som önskat målet, och som då fått det optimala redskapet:
offrandet.
.
Men när vi vaknat behöver vi inte längre de redskap som hjälpte oss att vakna.
Vi kan i stället säga:
”Tack Gud, för att vi kunde vakna upp till medvetenhet om dig och din Skapelse.”
Och nu, i nästa fas, förvisso göra saker för andra, men det som driver oss, är inte längre offrandet, utan GLÄDJEN för att göra dessa saker för andra.
Givandet är sin egen belöning, som en poet uttryckt det.
Med glädjen född i Gudsrelationen tror jag att hela samhället förändrar sin karaktär substantiellt.
Det är inte en ”glädje över att vara frälst” eller en fariséeisk glädje över att vara rätt-tänkande och rätt-handlande”, det är inte heller en glädje över att ha blivit en martyr i tron att detta innebär Guds gillande.
Det är helt enkelt en glädje som innebär glädje för att vara i en kärleksfull relation med Gud – och därmed med omgivningens alla varelser.
Så: Från offer till glädje!
—
Gunnar Martin Aronsson
27 mars 2015.
evolutionbynight 