Tema OM KRITIK

Kritik är något som vi så gott som alla lever med.
Det handlar om upplevelser, vilka är funktioner hos levande varelser På en övergripande (meta)-nivå är kritik en form av bedömning och kategorisering av något upplevt.

Kritik har vanligtvis två generella, upplevda sidor: ”positiv” kritik och ”negativ” kritik. Den första en form av beröm – som normalt sett upplevs behaglig, och den andra en form av klander – som vanligtvis upplevs som obehagligt.

Finns det ”objektiv” kritik, har många frågat sig genom tiderna, dvs finns det en absolut bedömningsgrund för allt levande?

Svaret härpå är enligt de vise, att när det gäller mänskliga förehavanden, är i princip all kritik ”subjektiv”, dvs utgår från en levande varelse/människa/, vars medvetande befinner sig i en viss relation till studieobjekt och vars reaktioner tydligt avspeglar nämnda medvetandes aktuella status (= tankar, känslor, kroppsliga och själsliga måenden, utbildningsnivå, könstillhörighet, kulturtillhörighet, folktillhörighet, osv)

Detta har en mängd konsekvenser, bland dem:

+ Varje kritiskt yttrande (”positivt” eller ”negativt”) om en persons förmågor och oförmågor, skapelser, prestationer, karaktär, osv, speglar den yttrandes medvetande, kroppsliga och själsliga utvecklingsnivå , hälsa och liknande.
+ Ett sådant yttrande är alltid något som är placerat i en viss situation (tid och rum) och därför ej med nödvändighet något som förblir intakt när en ANNAN situation (tid och rum) blir aktuell för parterna ifråga.
+ Ett ”positivt” yttrande om en person behöver inte vara ”sant” – men har verkan.
+ Ett ”negativt” yttrande om en person behöver inte vara ”sant” – men har verkan.
+ Det är svårt att hitta en för alla giltig ”måttstock” för etik, estetik och liknande.
+ Vi ”dömer” utifrån en bristfällig grund (men ändå är bedömning nödvändig).
—

 
Om vi fortsätter över i den esoteriska psykologins område får vi så möjligtvis följande ytterligare konsekvenser:

Som avgivare av kritik:
+ Vad jag säger om en person berättar också alltid något essentiellt om mig själv, mina förutsättningar, mina mindre utvecklade talanger och mina högre utvecklade talanger, mina tankar om mig själv, min självkänsla och självbild, graden av självförtroende. Det vittnar om mina egna etablerade värderingsskalor, dvs vad jag själv i en hierarkisk skala anser vara ”mer rätt” och ”mindre rätt”,
”mer fel” och ”mindre fel”.

+ Då detta innebär, att jag har en möjlighet att öka kunskapen om mig själv, är varje form av formulerad eller uttryckt kritisk tanke (”positiv” eller ”negativ”) om en annan person eller grupp också ett sätt att nå djupare in i mig själv.

+ Blir jag medveten om att det förhåller sig på ovanstående sätt, tenderar jag så småningom att bli försiktigare, och mer omdömesfull i mina uttryckta ”negativa” kritiska omdömen om andra. Men fortfarande är det möjligt, att jag har behov av att uttrycka mina tankar och känslor, även om de är ”negativt” kritiska, och det blir alltså en avvägningsfråga, en balansfråga, från situation till situation, hur jag skall göra.

Som mottagare av kritik:
+ Vad jag får höra om min person berättar EJ om den jag är, men om den RELATION mellan mig och kritikern som i SITUATIONEN, i denna tid och i detta rum, som har uppstått, på basis av det förflutna upp till nuet. Jag kan därför, i den mån jag är medveten om det, och är känslomässigt förberedd på det, ”vila aktivt” under det att kritiken framförs, vare sig den är ”positiv” eller ”negativ.”

+ ”Positiv” kritik är som sagt vanligtvis behaglig, och speglar i det lokala perspektivet något av reaktionen mellan mig och kritikern. I det större perspektivet, och mot bakgrund av vad den esoteriska psykologin menar är detta en naturlag, nämligen karma eller principen ”att få skörda vad jag sått”. Denna ”positiva” upplevelse är något som jag en gång i det förflutna skapat eller medverkat till att skapa. Men det är också väsentligt att uppmärksamma, att en ”positiv” kritik också kan komma från en människa som vill ställa in sig, för att få egna fördelar genom den ”positiva” kritiken. Den ”positiva” kritiken som är behaglig kan alltså även vara ihålig eller falsk. Min uppfattning av exempelvis min prestation kan alltså vara färgad av – inte en ärlig uppskattning men av en oärlig eller överdriven uppskattning. Därmed kan vi konkludera, att allt vad som vi till förstone kan tro är bekräftelse på att vi gjort något ”bra” inte utan vidare kan accepteras som sådant. Vi har också begreppet ”Ja-sägare”. Ordet markerar att det är en person utan egen ryggrad, en person som väljer bort att berätta sin ärliga uppfattning för att istället smickra och överdriva.
Vi behöver alltså inte se all positiv kritik som verkligt positiv, som ”sann”.

+ ”Negativ” kritik är som sagt vanligtvis obehaglig, och speglar i det lokala perspektivet likaså något av reaktionen mellan mig och kritikern, där kritikern både har ”fel” om sitt omdöme om mig (på grund av speglingsprincipen) och ”rätt” om sitt omdöme om mig (eftersom omdömet så att säga har ”frigjorts” på grund av att jag själv, enligt samma esoteriska psykologi, inom mig bär något av detta, som kritikern pekar på, och som aktualiserats i just nusituationen).

Därmed ej sagt, att det som kritikern pekat ut kommer att fortsätta vara ett aktivt element inom mig. Men genom att i min ”aktiva vila” uppmärksamma kritikerns påpekande, och om jag då ev. också har en känslomässig kapacitet att särskilja den ”icke-användbara” kritiken från den användbara, har jag en möjlighet till ökad kunskap och därmed till att förädla min karaktär på detta mikro-område.(Och det finns 10.000-tals mikroområden…..) Vi må samtidigt påpeka, att även ”negativ” kritik har sin resonans i personen som kritiserar, i annat fall skulle kritiken inte kunna uppkomma över huvud taget. Vi lägger märke till, och engagerar oss i det som vårt huvud och vårt hjärta är fullt av, som bekant. Det andra som också finns att potentiellt uppmärksamma hos objektet för kritiken är vi ”blinda ” och ”döva” och okänsliga inför i någon mån.
Är jag den som blir utsatt för ”negativ” kritik är det en form av psykisk smärta, men på samma sätt kan jag bara bli påverkad i grunden, om jag på någon nivå faktiskt håller med kritikern, dvs jag har redan före varit tveksam till något hos mig själv, självkritisk, nedvärderande eller svävande mellan tro och misstro. För att jag skall suga åt mig den negativa kritiken måste jag har en öppning i mitt sinne för att göra det.

+ Kan då inte ”orättvisa beskyllningar” komma till mig? Svaret härpå måste bli, att det ånyo gäller att kunna utveckla sin distinktionsförmåga, så att jag kan skilja ”agnarna från vetet”, dvs vad som går att använda, och vad som är ”förpackningen”, vad som är ett rudiment från det förflutna (det kan röra sig om decennier eller mer) och vad som är ett för mig aktuellt problem jag har, och som aktualiseras av kritikern.

+ För det andra: ja, det är möjligt att jag blir ”negativt” kritiserad, hånad, anklagad för saker som jag ej gjort, utestängd från grupper och kollektiv.
Det finns många möjligheter att jag får uppleva motstånd även om jag idag EJ är aktivt negativt kritiserande andra eller att jag själv hånar andra, eller att jag idag ej stänger ute någon eller diskriminerar en person eller grupp.
Förklaringarna kan förstås vara många, men tre huvudgrupperingar kan vidarebefordras som troliga:

a. I det förflutna, måhända för decennier sedan, har jag agerat som den eller de som kritiserar mig negativt, och något av denna tendens finns fortfarande i mig, som en rest eller en potens, som i en krissituation kan utlösas i mitt medvetande och mitt beteende. Kanske är det just en sådan krissituation jag behöver, för att slutgiltigt rensa bort dessa tendenser i mitt sinne.

b. I det förflutna, måhända före mitt nuvarande liv, kan det, menar fler som tillhör den esoteriska traditionen, i mitt nästkommande livsmål också ingå att möta det motstånd.
Det motståndet blir följden av att agera oppositionellt, som en föregångare, ”revoltör”, en icke-konformist, en ledare med eller utan lärjungar som går mot strömmen, mot majoritetens åsikter, för att påvisa möjligheten att antingen nå vissa mål genom att göra det, eller just genom att exemplifiera ”att gå emot strömmen” som en möjlig livsväg också för andra. Ledarfunktionen ses här som varken positiv eller negativ ”i sig”, eller som både positiv eller negativ ”i sig”. Det är inte bättre att leda än att bli ledd, och rollerna byter vi också genom liven, likväl som vi får liv som ”fattiga” eller utstötta och föraktade och liv som ”rika” eller privilegierade. Sedd ur det högre perspektivet är det just enbart roller, vars värde är de erfarenheter som skapas. Jag kommer därmed att växelvis vara en person som får generell framgång och en person som får generell motgång, en person som ömsom får stöd och beröm från omgivningen, kanske devot beundran, ömsom blir missförstådd, motarbetad och utesluten.

Jag kommer då att ”skörda” revoltörens ”sådd”, som alltså innebär misstro och motstånd från majoriteten, från min aktuella omgivning eller vissa grupper. Återigen: varken behag eller obehag ses i detta längre eller ”kosmiska” perspektiv som något mindre värdefullt. Allt används för individen eller snarare för själen eller jaget som utvidgar sitt medvetande kontinuerligt och därigenom blir allt mer kunnig, allt mer omdömesrik.

c. I det förflutna har jag måhända redan övervunnit dessa tendenser, men har undermedvetet och/eller medvetet fattat ett djupt beslut, som innebär, att jag mer öppet och måhända inför andra, vill manifestera hur man kan förhålla sig till negativ kritik, hån, etc. genom att agera balanserat, modigt och humant. Därigenom blir jag också en ”modell” eller ”bild” för andra att förhålla sig till, vare sig bilden för andra anses som attraktiv eller som negativ.

I samtliga fall ses dock kritik här, såsom ett möjligt instrument för personlig växt, utan vilken vi skulle stå och stampa på samma fläck. Såväl ”positiv” som ”negativ” kritik kan alltså – rätt förstådd och rätt använd – betraktas som konstruktivt eller kraftgivande.
I det överordnade eller kosmiska perspektivet och i enlighet med den esoteriska psykologin blir det alltså ett sätt att utveckla sann humanism, faktiskt det enda sätt som är möjligt.

Därmed inte sagt, att det är lätt! Det handlar tydligen om tusenåriga djuriska vanor vi skall lämna, och att utväxla dessa mot nya, mer mänskliga vanor måste få ta den tid det faktiskt tar. Några genvägar finns inte, även om vissa hoppas på en blixtsnabb ”frälsning” eller förändring. Men även sådana upplevelser är antingen temporära, tillfälliga, eller också är det orsakat av att personen redan har erfarit tillräckligt. Vad vi betraktar är då ingen mirakulös förvandling, utan en katalysatorupplevelse baserat på att personen mognat.

Vi kan inte gå före vår egen naturliga utveckling, utan får ständigt anpassa oss, så att vi går ”jämsides med oss själva”.
Varken att med hjälp av viljekraft ”pressa oss” för att till varje pris nå målet – upplysning, klarhet, ”kosmiskt medvetande”, initiering, visdom.
Detta leder i de flesta fall till bakslag.
Eller att ”ligga på latsidan” på så vis, att vi handlar dumdristigt och ej i enlighet med vår egentliga utvecklingsstandard, handlar emot vårt samvete, ”mot bättre vetande”.

Att söka efter vår psykiska balanspunkt under den dynamiska och konfliktfyllda utvecklingsprocessen som vi människor går igenom är en av vår viktigaste ledstjärna i utvecklingen.
Därom tycks de flesta sakkunniga vara överens.

—
Gunnar Martin Aronsson copyr.
23 aug. 2004 Uppdaterad mars 2013