Vi är alla här en viss, begränsad tid.

Så frågan som också aktualiseras är: Vad gör vi av den tid vi har?

Hur använder vi den?

Vad gör vi av vårt liv – här och nu? Fokuserar jag ”rätt” saker? Eller ”jagar jag vinden”?

–

Själv har de frågorna upptagit större delen av mitt liv – och säkert är det många med mig som funnit att ett andligt sökande eller ett sökande efter en livsmening och en djupare självkännedom är något centralt och som också innefattar vår samverkan med andra människor.

–

Med en grundare självkännedom – en grundare samverkan med andra.

Med en djupare självkännedom – en djupare samverkan och förståelse för andra människors inre motivationsgrunder, glädjeämnen och sorgeämnen och en möjlighet att kommunicera på ett betydligt mer

meningsfullt sätt.

–

En personlig kris är en fara – en fara för att livet skall krympa samman och ”dö”. Men kan också vara en möjlighet – en möjlighet att växa utöver den tidigare förståelsen av verkligheten, av sig själv och andra genom att erfara saker och känslor jag aldrig tidigare erfarit – i alla fall i den omfattningen eller i den fasetten som jag nu upplever.

–

Ja, jag kan på sätt och vis komma till att ”leva mindre” efter en kris, och jag kan komma till att ”leva mer” efter en kris.

–

Krisen i sig har sin tid, den kan sällan påskyndas eller ”rationaliseras” bort.  Den kan inte heller undertryckas annat än under en begränsad tidsperiod.

Och när jag undertryckt sorgen tillräckligt länge, bryter den igenom med fördubblad kraft. Det finns heller ingen ”magisk metod” för att artificiellt förkorta perioden av kris eller av sörjande.

–

Men däremot, visar erfarenheten: att liera sig med naturens processer, att med tillit låta sorgen ta den tid det tar – men ej heller att alltför länge dväljas i samma sorg. Att helt enkelt ta emot sorgen, leva igenom den fullt ut, och därpå märka hur den fullföljt sitt syfte. Och syftet är allt som oftast att visa oss vår själ för oss själva. Det vi inte visste om oss själva men som vi är överraskade och tillfreds med att upptäcka, om eller när vi väl kommit dithän.

Julian Sleigh berättar i sin bok ”Livskriser”  om de centrala stegen i en 12-stegsprocess han använder sig av för att hjälpa människor i kris som präst inom det antroposofiskt präglade Kristensamfundet.

–

Första steget: Att vända sig mot verkligheten, och acceptera vad som hänt.

–

Andra steget: Att rikta blicken mot orsaken, att fokusera den helt och hållet.

–

Att som tredje steg  konstatera, att det är min krisprocess, som jag har ansvaret för (även om där kan finnas hjälpare vid sidan om, kan processen som sagt var sällan ”påskyndas” eller ”lösas upp” av andra än mig själv. )

–

Fjärde steget är att fråga sig: Vad kan jag lära mig av detta? Om det finns en mening med krisen, vilken skulle den isåfall kunna vara?

Om jag ej kan förstå meningen just nu, vad behöver jag för att  upprätthålla ett tålamod för att uthärda, dag för dag, en stund i taget, för att möjligtvis hitta en mening längre fram?

–

–

Femte steget är att söka gå på djupet. Sleigh skriver:

” I ögonblick av den största förtvivlan, kan det djupaste i dig komma fram. Då har du möjlighet att få tag i en flik av den sanning som kommer att vara betydelsefull för dig under resten av ditt liv. Du kan förunnas att se dig själv i ett nytt ljus och bli klar över vilken din verkliga uppgift är här i livet, den uppgift som bara du kan utföra. Den känsla av skörhet som du upplever talar om för dig att du inte är mer än en människa.” Han fortsätter: ”Din känsla av att ha tappat fotfästet öppnar hjärta och sinne så att du kan höra rösten djupt inifrån dig själv, från ditt eviga ”jag” som förmedlar ljus till dig från din innersta kärna. Lyssna och känn tillit till ditt djupare medvetande!

–

Detta är ett farligt ögonblick, i sig själv en kris, som ber dig hålla ut. Du måste säga till dig själv: ”Detta är helt riktigt för mig nu.” Du kan vända om eller ta dig igenom. Avklädd allt som gjort dig säker i tillvaron, står du nu naken med en enda visshet: ”Jag finns.”

–

Förneka inte ditt värde. Var bara stilla och upplev att du finns. I denna stillhet kan så småningom ett litet ljus börja skina och lysa upp en del av det mörker som omger dig. Var stilla och låt ljuset påverka dig. Bli kvar i ljuset och låt nytt mod spira fram. Någonting vill säga dig att du är större än din svaghet och smärta. ”

–

Efter denna del av processen nämner så Sleigh att det Sjätte steget är att fatta ett beslut; ”Efter natt kommer dag.” Det är vändpunkten.

–

Det sjunde steget är att utarbeta en livsplan.

–

Det åttonde steget innebär att rikta in sig mot framtiden och lämna det förgångna bakom sig.

–

Det nionde steget är att lära sig förlåtelse: Att förlåta och be om förlåtelse, dels kanske andra människor som varit involverade före eller under krisprocessen, ja, kanske även Gud, om vi tror att han/hon varit ansvarig för krisen, dels förlåta mig själv för varje form av anklagelse som jag kanske riktat mot mig själv för att inte kunnat vara annorlunda än jag var då, eller anklagelse för något jag gjort men som jag trott kunnat undvikas eller som jag inte gjort men som jag menar att jag  borde ha gjort.

–

Det tionde steget är att – trots allt – känna tacksamhet över det som krisen har lärt mig, det sätt på vilket krisen fått mig att mogna som människa och medmänniska.

Är detta dock ännu omöjligt, acceptera även det, låt det bero, men pröva att fråga då och då: finns det något jag kan känna tacksamhet för?

–

Elfte steget som Sleigh pekar ut är att återupptäcka glädjen.

–

 och det tolfte steget är – måhända något paradoxalt – att känna frid. Men Sleigh förklarar:

–

”Du har inte gått i en cirkel, för du kommer inte tillbaka till den plats du startade ifrån. Vägen du går är en spiral, som rör sig inåt eftersom den för dig närmare ditt eget centrum. ”

Detta medför en upplevelse av frid.

–

–

Sleighs 12-stegsprogram tar naturligtvis ej bort en sorg från en person inne i en kris – det är heller inte meningen, eftersom sorgen/smärtan/ilskan/rädslan är en aktiv, viktig komponent under processens första halvdel, som i sin tur kan vara under en lång tidsperiod – men vi kan förvissa oss om att Sleigh vet vad han talar om, då han stöder sitt program mot en lång tids erfarenhet av att hantera människor i kris.

–

Krisen innebär alltså en fara för att vi skall ”förlora” livslusten och livsmeningen, och samtidigt en möjlighet för att vi skall ”återvinna” samma livslust och livsmening, ja, till och med fördjupa nämnda livsmening och livsförståelse, så att vi når vårt eget centrum, vårt ”jag”, det allra heligaste.

–

Och det som är vårt eget centrum, är också centrum i våra medmänniskor. Genom denna förnimmelse av att nå sig själv, når vi även över våra egna föreställda gränser, över nationsgränser, kulturgränser, åldersgränser, språkgränser och religionsgränser.

–

Ja genom denna förnimmelse är det som jag också når in de avlidnas värld: de människor som jag älskar och som nu har gått bort finns ändå hos mig, i mitt eget heliga centrum.

–

Gunnar Martin Aronsson

Ursprungligen publicerad 2005. Uppdaterad 2014.

—

För läsning: Julian Sleigh. Livskriser. Vändpunkter i levnadsloppet. Nova förlag, Lund 1996.

Om författaren: Född 1927, studerade statsvetenskap i London, arbetade med utvecklingsstörda inom Camphill-rörelsen.

Sedan 1965 arbetar han som präst i Kristensamfundet i närheten av Kapstaden.–