FRÅGA:
Frågan gäller hur hjälpa människor som ständigt pratar om sina sjukdomssymptom och ”ältar” detta ämne åter och åter.
SVAR:
Hej, ja det är ju i hög grad gammalt vanetänkande och vanebeteende. Då varje mänskligt beteende har ett syfte är det ofta en variant att gå tillbaka till just syftet; i alla fall kan de lyssnande föreställa sig, genom medkänsla och inlevelseförmåga samt erfarenhet vad det kan vara som är syftet.
—
När det gäller människor som tenderar att fokusera att prata om sina sjukdomssymptom åter och åter är syftet vanligtvis att få bekräftelse och medhåll, medkänsla, och i detta även då känna gemenskap med den som lyssnar.
—
Som tidigare vänner beskrivit här ovan, tenderar det att bli en destruktiv spiral: Ju mer den med sjukdomssymptom beklagar sig, desto svårare blir tillfrisknandet.
(Självfallet avses här inte allvarliga sjukdomar som kommit så långt att de kräver kirurgi och/eller andra omedelbara åtgärder av psykiatrin, vi talar här mer om ”vardagslidandet”)
—
Frågan: ” hur man enkelt går ifrån dessa samtalsämnen utan att dom ska känna sej ignorerade eller bli stötta”?
Svaret härifrån är att det beror på vilka ”dom” är.
Vi har alla en unik dimension i oss, det innebär att vi kommer att reagera unikt på varje utifrån kommande impuls eller stimuli.
Vi har också en gemensam ”mänsklig” aspekt i oss, vilket innebär att vi tenderar att reagera på samma sätt inför ett visst stimuli. Däremellan finns grader, med vilket avses: en viss grupp, en viss gemenskap, en viss klan, en viss familj, etc. reagerar på ett visst sätt.
Så: Att om möjligt söka ”pejla in” den sjukes nuvarande mentala, känslomässiga och fysiska status är sannolikt en god början.
Det går inte att för en aktiv lyssnare att bagatellisera en i realtid aktiv smärta hos den som pratar; den smärta behöver så att säga bekräftas.
Däremot finns ju ingenting so hindrar att fån den punkten av bekräftelse av det fysiska och/eller psykiska lidandet hos den sjuka gå vidare för att söka hjälpa den senare att fokusera andra objekt än just sin smärta eller ångest eller oro eller problemmönster.
Hur är alltså frågan, och som nämnts finns den optimala kursändringshjälpen i detta att – om möjligt, varligt och följsamt – söka få personen att fokusera tacksamhet över allt det som personen – trots sjukdomen – ändå har i sitt liv av betydande värde.
Ibland fungerar dock inte ens mjukhet, och det blir att fråga sig själv, om en annan så kallad mönsterbrytande intervention fungerar bättre. Tony Robbins, en av världens främsta coacher, berättar i en av sina texter om hur han just försökte strategi 1 när han mötte kvinna som ville ha hjälp för problem inom parförhållandefältet.
Han kunde inte – trots genuin medkänsla och inlevelse i hennes problematik – hjälpa henne ur problem-mönstret, som också yttrade sig att hon vände sig inåt och började snyfta varje gång hon närmade sig ämnets centralpunkt. Tony Robbins valde då en annan strategi – men han berättar samtidigt att – ”gör inte detta om du inte har en bra grundkontakt med personen!” – som gick ut på att han, som för tillfälligt tog en glas vatten, plötsligt skvätte vatten på kvinnan precis när hon kom till randen av att börja snyfta igen.
”Men vad GÖR du?! undrade kvinnan, överraskad, överrumplad och bringad ur fattningen, men fortfarande alltså på god fot med Tony., som bara så något i stil med ”Oj då! ” Hon kunde torka av sig, medan Tony frågade: ”Vad var det nu som var problemet, sa du?”, varvid kvinnan ännu en gång inledde samtalet med att det verkligen var så fruktansvärt att hon aldrig kunde….Knappt hade hon börjat förrän Tony skvätte vatten på henne igen, varvid hon började skratta, för det var så fullkomligt knäppt!!
För att göra en längre historia kort kunde T.R. bryta hennes gamla mönster av att gå in i sig själv och ”spela samma skiva” igen och igen. Genom interventionen började hon skratta i stället för att snyfta, och hela det neurologiska systemets ”laddning” mellan syfte, tanke, känsla och vanebeteende kunde då brytas.
Robbins hjälpte henna att börja tänka på ett nytt sätt, som i korthet gick ut på att oavsett utgången när det gällde parrelationer kunde hon med mod välja att ingå i en ny parrelationer genom att känna större tillit till sig själv och sin förmåga att hantera uppdykande konflikter.
Denna anekdot är förstås inte avsedd att kopieras rakt av!!! OBS OBS! Smiley smile utan syftet är blott att visa att det kan behövas FLER strategier än att bara säga ”Ja det är verkligen synd om dig som har det så svårt” och önska personen god bättring, etc.
En del människor har en sekundärvinst att hämta i ett sjukdomsbeteende – och så länge de anser att vinsten är tillräckligt viktig för dem går det heller inte att hjälpa en person ut ur dessa tankemönster reaktionsmönster och fysiska handlingsmönster (alltså att beklaga sig).
Först när personen själv inser att sekundärvinsten, ”sjukdomsvinsten” är självdestruktiv kan en real förändring genomföras. (Gick igenom detta tema i kursen ”Messias-fällan” för några år sedan.)
För att återgå till huvudfrågan:
Hur hjälpa en annan människa att ”välja spår?”
Det beror på hjälparen, den sjuke, på själva mötets förutsättningar.
Om personerna har en innerlig hjärte-kontakt ökar sannolikheten för att hjälparen kan ”utmana” klagaren att välja en ny bana, annars inte. Då finns den optimala hjälpen i att ”klagaren”/den sjuke hittar fram till möjligheten att börja känna tacksamhet för allt positivt i hans/hennes liv, exempelvis:
+ Att kunna se
+ Att kunna höra
+ Att kunna känna
+ Att kunna tänka
+ Att kunna kommunicera med andra.
+ Att – sannolikt – ha tak över huvudet och skydd för kroppen.
+ Att – sannolikt – ha mat och dryck för dagen.
+ Att – sannolikt – ha ett visst stöd från familj och/eller vänner
+ Att – möjligtvis – uppleva tacksamhet för barn och barnbarn.
+ Att – möjligtvis – kunna uppleva naturens skönhet.
+ Att – möjligtvis – kunna hitta människor att samverka med
+ Att – möjligtvis – kunna glädjas åt att ha hund eller katt
Och så vidare.
Ja, hoppas att något av detta kan vara ett ”tips”.
Allt gott
Gunnar Martin Aronsson
Coach & Kursledare
evolutionbynight 