Artikel: Hilma af Klint II.

Vägen till templet. Hilma af Klint. Förberedelsetiden 1896-1906. Gurli Lindén. 480 sid. Rosengårdens förlag. 1996.
Enheten bortom mångfalden. Två perspektiv på Hilma af Klints verk. Gurli Lindén och Anna Maria Svensson. 336 sid.
Rosengårdens förlag 1999.
Galleriet. Ur: Texten från De Höga Mästarna. Åsa Kleveland. 62 sid. Books-on-Demand samt Internetpublikation 2003.

Hilma af Klints liv och verk har tidigare givits utrymme i Sökaren
(nr 6, 2002), varför följande bokanmälningar kan ses som ett komplement till artikeln ifråga.

OM DET ANDLIGA I KONSTEN
Resumé: Hilma af Klint (1862-1944) målade under fler decennier utanför offentlighetens ljuskägla serier verk med teosofiskt inspirerat idéstoff. Först 42 år efter hennes bortgång, 1986 visades hennes esoteriska tavlor för fösta gången på The Spiritual in Art, Abstract Painting, 1890-1985 i Los Angeles. USA.
Fyra konstnären fick där speciell uppmärksamhet som pionjärer för den abstrakta konsten: de i konsthistorien välkända herrarna Vassily Kandinsky, Kazimir Malevitj, Piet Mondrian – och den i samma historia närmast okända Hilma af Klint. Först 1989 kom hennes abstrakta verk att äntligen visas offentligt i Sverige.

DEN OKÄNDA AF KLINT
Orsaken till ”okändheten” beror inte bara på omgivningens eventuella likgiltighet. Hilma af Klint ställde nämligen inte ut några av sina esoteriska tavlor. Hon vägrade dessutom bjuda ut sina tavlor till försäljning och förbjöd dessutom alla offentliga exponeringar av sin konst fram till 20 år efter sin bortgång, det vill säga till 1964.
Enligt en källa frågade hon en gång Rudolf Steiner, som 1908 befann sig i Stockholm för att tala hos Teosofiska Samfundet,
när hennes verk – som hon uppenbarligen visat honom exempel på – skulle kunna tas emot av en icke insatt publik. Doktor Steiner hade då nämnt något om att det skulle röra sig om minst femtio år framåt. Med facit i hand kan vi alltså konstatera, att Steiners skepticism var välgrundad.

FÖRST MED ABSTRAKT KONST
Hilma af Klints verk representerar en minst lika epokgörande modernism som den övriga manliga trions verk. Det förtjänar att påpekas, att den som var först – om vi nu tycker att sådant är viktigt – var Hilma. År 1906, när hon inledde sitt mammutprojekt Målningar till Templet hade vare sig Mondrian, Malevitj eller Kandinsky presenterat sin ockult inspirerade, så kallade abstrakta konst.

EN NYKTER OCH KLAR TANKEMÄNNISKA
Uppgifter talar för att Hilma redan som barn hade mediumistisk förmåga och som 45-åring, efter en svår kris, även förmåga att bota sjuka. Hon växte upp i en kristen men disciplinskolad familj, då fadern var sjöofficer och lärare för kadetterna vid Sjökrigsskolan.
Skulptören Olof Sundström har karakteriserat Hilma af Klint så här: ”Matematiker, nykter och klar tankemänniska. Osentimental, ren, hennes personlighet präglas av en själshållning som var resultatet av en ingående, detaljerad vetenskaplig kartläggning om själens alla fel, brister och egenskaper och en omutlig, sträng, rakryggad hållning och verkställighet i fråga om moraliska kvaliteter. Torr humor och mänsklig enkel livsföring, anspråkslöshet, mod – ja hon var en sällsynt personlighet, som ur sin yttre oansenliga gestalt utstrålade en höghet och en kraft som man ytterst sällan möter.”

EXOTERISK VERKSAMHET
Efter utbildning från Konstakademin i Stockholm 1882-1887 började Hilma måla tidstypiska motiv med landskap och porträtt, vilket också hade varit hennes intresse under skoltiden. Vid sekelskiftet var hennes exoteriska, ”vanliga” konst relativt välkänd, och hon försörjde sig huvudsakligen framöver genom porträttmåleri.
Hon hade ateljé i närheten av Kungsträdgården och hade utställnings på Blanchs då välkända konstsalong. Kring sekelskiftet gjorde hon också illustrationer till tidskriften ”Julklappen” och tecknade för Veterinärinstitutet i Stockholm.
För den som inte tillhörde den inre bekantskapskretsen kanske man fick intryck av att Hilma var en begåvad men inte exceptionellt begåvad kvinnlig konstnär, som snart nog skulle komma att bli bortglömd av historiens bryska vinddrag. Men så skulle inte ske.

SPIRITISM
1879 blev hon aktiv i en spiritistisk grupp, samtidigt som hon hade börjat studier i porträttmåleri vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack). Möjligtvis förstärktes intresset för spiritism efter det att systern Hermina gått bort 1880.
Sedemera kom hon dock att ta avstånd från spiritistiska seanser, kanske under inflytande av teosofin, då dess grundare Blavatsky menade, att ”de som tror på sådan kommunikation (mellan levande och döda) skändar helt enkelt de döda och begår ett ständigt vanhelgande.”

DE FEM
1896 instiftades gruppen De Fem, vari även Hilmas akademikamrat Anna Cassel ingick. I övrigt inkluderade gruppen Sigrid Hedman, som i början var den som tog emot de mediumistiska meddelandena, Cornelia Cederberg och Mathilde N. Man sysslade då med kristet präglad mediumism – vilket kan låta som självmotsägande, då kyrkans traditionella hållning varit att sådana aktiviteter är liktydigt med svartkonster och bör fördömas.

ANDLIGA REFORMRÖRELSER OCH NYA IMPULSER
Men under den aktuella epoken – cirka 1870-1920 – fanns vitaliserande andliga strömningar på många håll, inte minst i USA och Europa, där kristet präglade andliga healers som Edgar Cayce
(1877-1945) och den klärvoajante pionjären för modern Spiritualism
Andrew Jackson Davis (1826-1910) trädde fram, liksom kristna reformationsrörelser som exempelvis Mary Baker Eddys (1821-1910) Christian Science, Emma Curtis Hopkins (1849-1925) New Thought, Charles och Myrtle Fillmores Unity 1889 och slutligen mer ockulta rörelser som Teosofiska samfundet, skapad 1875, och nya grupperingar av Rosenkorsordern bildades, exempelvis den av Pascal B. Randolph bildade amerikanska Fraternitas Rosae Crucis 1858.
Det kan också nämnas att Sällskapet för Parapsykologisk forskning skapades 1885 i USA, och intresset för Österlandet vaknade: indiska visdomslärare som Vivekananda inbjöds t.ex. att representera Hindusim vid Chicagos Parliament of Religions 1893 och höll därefter under tre år föreläsningsturnéer om vedantafilosofi i USA och England för en till övervägande delen kristet präglad publik.
Sammanfattningsvis var alltså öppenheten och toleransen i den västa hemisfären betydligt större för vad som ansågs vara andligt acceptabelt än under tidigare århundranden.

VÄGEN TILL TEMPLET
Boken Vägen till templet berör Hilma af Klints förberedelsetid 1896-1906. Under denna period blev hon och de andra fyra i gruppen De Fem undervisade av ”De Höga”, andliga väsen tillhörande den andliga Hierarkin på andra sidan.
Författaren Gurli Lindén presenterar här en slags redaktionell bearbetning av de anteckningar som Hilma och gruppen De Fem gjorde under dessa tio år.
Lindén: ”Jag har varit förmedlaren mellan dem som för hundra år sedan nåddes av de Högas budskap och Er som nu skall ta del av den djupa sanning som åter får bli bekräftad.”

Hon har från rättighetsinnehavarna Stiftelsen Hilma av Klints verk fått tillgång till ett rikt källmaterial ur Hilmas kvarlåtenskap, främst olika anteckningsböcker; Gregors bok 1 (med början 1896 och Gregors bok 2 (avslutades 1902) samt De Fems bok 1-4 (1897-1907) och Clemens bok (1903-1905) samt En Själsstudie ( 5 band) och diverse skissböcker.
Av detta omfattande material har Lindén skapat en omfattande kartläggning av De Fems tioåriga verksamhet. Dock föreställer jag mig att materialet – trots att hon enligt egen utsago gallrat i de med nödvändighet förekommande upprepningarna och moderniserat den svenska språkdräkten – kräver att läsaren hyser tålamod med det lite omständliga, slingrande och högtidliga sätt som De Höga kommunicerar på.
Det kan också vara, tycker jag, smått frustrerande att inte riktigt veta vem eller vilka som är textens avsändare. De andliga guruerna byter roll med varandra; först undervisar den ene, sedan den andre, därpå en tredje, ofta i den anonyma ”vi”-formen. De förblir märkbart karaktärslösa, trots att de uttrycker många visdomsord.
Ibland söker Lindén själv röra sig in i huvudet på Hilma, eller beskriva vad som händer i miljön. Detta bidrar till en vitalitet i framställningen men understundom också till en känsla av oprecishet och inkonsekvens. Var slutar Lindéns tankar och var börjar af Klints?

SAMMANKOMSTERNA
I rummet där De Fem träffades fanns altare med ett kors och en altarbild, en altarring. Altaret var alltid dekorerat med levande ljus och rosor. Här fanns låga stolar med stoppad sits och högt ryggstycke var ställda framför altaret intill en schäslong för mediet som i trans förmedlade budskapen från De Höga.
Lindén föreställer sig följande scen en fredag 1896: ”Cornelia vid bordet med ritblocket, Anna och Mathilde söker i den uppslagna Bibeln och Sigrid. Sigrid med ryggen mot de andra som om hon redan hörde rösterna, som om de svävade över de mörka gatorna och hustaken, ropade på henne, väntade att hon skall lägga sig ner på bädden, väntar att hon skall falla i sömn. Hilma är nu inne i rummet. Det är här det sker. Här i rummet har de blivit sökta. Här har de blivit tilltalade av de Höga. Här har de vänts inåt mot ett mysterium som allt mer tagit dem i besittning.”
Gruppen inledde gärna med att läsa något ur Bibeln. Till att börja med används en så kallad psykograf – en konstruktion gjord av ett litet bord och penna – för att få fram meddelandena. Senare kunde budskapen skrivas ned direkt, utan psykograf. Gruppen uppmuntrades dessutom att öva sig i vanlig automatskrift och så småningom även i trancebaserad bildframställning.

Så här kan det låta från De Höga: ”Stora sanningar har vi ämnat åt er men ni är som barn, tar allt på en gång i famnen. Ni skall slå in på en väg som skiljer sig från mångas, men för att ni fria och obundna av olika meningar skall kunna dra så många som möjligt med er, blir er svåraste prövning, att inte se till det som skiljer er syn från deras som går vid er sida, utan hela tiden se mot det fjärran målet. Ödmjukhet alstrar den synen och enhet är den lösen som hjälper förbi alla skiljande stötestenar… Vi, era osynliga beskyddare och ledare behöver er nu, inte för att strida mot bröder men för att sansat, men ändå hänfört säga vem ni är, att ni är lärjungar till de Höga.”
(Meddelandet mottaget via psykografen den 23 januari 1900) När Sigrid, som varit det huvudsakliga mediet, under 1903 går in i en kris, blir Hilma efter hand den som får möjlighet att axla ett större ansvar i gruppen. Gruppen har tidigare genom psykografen tecknat medialt (20 stycken skisser är inkluderade i boken) men nu säger en ny ande, benämnd Esther, till Hilma: ”Med eftertanke förstår du våra ritningar. Vi menar att du på tisdagar skall försöka använda en stund till att rita. Koncentrera dig på att utarbeta vad vi gett dig som utkast – du får hjälp. Vis är Gud och goda är de med vilkas hjälp du arbetar.”
Som helhet ges sålunda mycket detaljerad bild av Hilma af Klints tidiga utveckling. Själv skulle jag dock gärna vilja se ett foto av De Fem – de är ju trots allt centrum i denna skildring.

ENHETEN BORTOM MÅNGFALDEN
Enheten bortom mångfalden (1999) innehåller två långa uppsatser; dels fortsätter Gurli Lindén sin esoteriska närläsning av Hilma af Klints verk, och då framförallt gällande perioden från 1906, då hon påbörjade sitt gigantiska projekt Målningar till Templet – 182 verk i olika serier med abstrakt formspråk, dels har konstvetaren Anna Maria Svensson bedrivit ett ettårigt arbete om Hilma af Klints som utmynnat i en magisteruppsats vid Sorbonne, Frankrike.
Svensson skriver i sin uppsats Mellan abstraktion och esoterism: ”Enda sättet att få kännedom om den djupare esoteriska lärans mysterier är att bli invigd i den av en hemlig sammanslutning eller andlig mästare som själv en gång blivit initierad. Den tids- och gränslösa esoterismen förenar och binder samman världsreligionerna, vars symboler enligt esoterikerna är universella.”
I Templet-serien är det teosofiska och antroposofiska symbolinslaget tydligare, något som även ger genklang i bokens innehåll. Hilmas tanke var att Målningar till Templet slutligen skulle ställas ut i sin helhet, som just ett Tempel, vilket skulle ha en rumslig spiralform, då en sådan innebar en mycket påtaglig fysisk avspegling av den universella utvecklingsprincipen.

TRE PERIODER
Målningar till Templet delas in i olika perioder:
Period 1: 1907-1908. Här arbetar Hilma helt och hållet som medium, eller som Lindén uttrycker det: ”hennes hand fördes under inverkan av ledare såväl vad avser blandning av färg som själva målandet.”
Här återfinns 111 målningar. Gurli Lindéns text Det centrala verket omspänner denna period med utgångspunkt från Hilmas egna anteckningar. (Intressant nog gör Hilma ett fullständigt uppehåll i sin konstnärliga produktion från 1908 till 1912.)
Period 2: 1912-1915 Här arbetade Hilma cirka 50 % mediumistiskt, ”vilket innebar att hon fick framföra synpunkter och påverka målningarnas utseende” (Lindén). Perioden omfattar 81 tavlor och avslutas med den mäktiga serien Altarbilder samt motivet Mänsklig kyskhet.
Period 3: 1916-1941. Här arbetar Hilma uppenbarligen höggradigt självständigt. Uppdraget (Målningarna till Templet) anses som fullt genomfört. ”Hon förefaller nu ha blivit gripen av sin nyförvärvade förmåga att kunna blicka in i den astrala världen”, skriver Lindén. ”Genom självverksamhet men också i nära samverkan med andliga väsen, som hon lärt känna tidigare, fortsätter hon med sina målningar.”
Majoriteten av dessa tavlor är gjorda med akvarell teknik istället för olja. De är också betydligt mindre. I början av denna period var Hilma andligt inspirerad av Rudolf Steiner, och mellan 1920-1930 är hon ofta på vårliga vistelser hos antroposofins centrum Dornach i Schweiz.

TEOSOFIN
Sekelskiftets mest inflytelserika nyandliga rörelse var Teosofiska Sällskapet, skapad 1875 av H.S. Olcott men framförallt av det säregna geniet ryskan Helena P. Blavatsky (1831-1891).
Hilmas grundläggande ideologi och den andliga terminologin i anteckningarna är hämtad ur teosofin, som i sin tur är ett amalgam av tidigare religiösa yttringar, framförallt från äldre kulturer i Indien, Tibet och Egypten. Dock hävdar Blavatsky att det egentligen är en enda verklighet och en enda lära, som dock har måst uttryckas på olika sätt i de olika kulturerna och i olika tider. Genom att erhålla essentiell kunskap direkt från mästarna, Mahatmorna, menade sig Blavatsky kunna påvisa hur diskrepanserna mellan olika religiösa traditioner helt enkelt berodde på mindre fullgod ”mottagningsapparat” hos kollektiv och individer. Nu var tiden inne för att ”Den hemliga läran” skulle kunna delges mänskligheten, och därmed överbrygga motsättningar mellan olika ideologiska fraktioner.
Teosofin ses alltså från det egna perspektivet som en analys av substantiella kosmiska sanningar och dessutom ett klarläggande av de olika ”missförstånd” som tidigare religioner, sekter och andliga rörelser samt tidigare forskning presenterat.
När det gäller dessa kosmiska sanningar uttrycks det de för det mänskliga sinnet i skiftande symbolspråk. Språket ÄR alltså inte sanningen, men en representation för människor. Därför är inte heller texterna i Den hemliga läran i sig sanningen, men ett instrument för att kunna gripa de eviga sanningarna.
Hilma: ”Det yttre är bara ett uttryck för det bakomliggande och därför föränderligt som allt är i formens värld.” Det väsentliga finns däremot bevarat i astralvärlden, ”och därifrån hämtas konturerna till det verk vi vill ha fram.”

DEN DOLDA VERKLIGHETEN
I Hilmas serier finns genomgående stråkdrag: den dolda verklighetens grund är etisk eller moralisk, och dessutom är den intelligent eller ordnad. Det finns en struktur i den andliga världen, som är den primära verkligheten, och då den fysiska världen egentligen är ett följdfenomen eller en sekundärvärld, innebär det, att det mest väsentliga är att förstå mer av hur denna primära ordning är strukturerad.

STEINER
Efter det att Rudolf Steiner (1861-1925), generalsekreterare i den tyska sektionen av Teosofiska Samfundet, 1912 lämnat teosofin och bildade Antroposofiska Sällskapet, kom Steiner att bli den för Hilma mest betydelsefulla mänskliga inspiratören vad gäller esoterisk kunskap.
Steiner närde åsikten, att hans ”andeskådande” skulle komma att bli möjlig för dem som gick den inre kunskapsvägen. Det var inget som var exklusivt förbehållet honom. På liknande vis fanns måhända en tanke hos Hilma af Klint, att hennes serier, som ju var gjorda ”på uppdrag” av de Höga, det vill säga den andliga Hierarkin, kunde fungera som ”esoteriska verktyg” för de som blivit andligt mottagliga för att kunna använda sådana.
Hilma signerade inte tavlorna med sitt namn, utan med siffror och koder, eftersom hennes uppdrag inte alls tog sin utgångspunkt i den vanliga konstnärsambitionen att vilja bli bekräftad och hyllad för sin begåvning, utan om ett förmedlande av andliga lagar och principer och de moraliska värden som implicerades i dessa andliga, ordnade strukturer. Visserligen i symbolisk form, men hur skulle de annars ha uttryckts?

MÄNNISKANS MOTTAGNINGSAPPARAT
Då Hilma torde ha varit övertygad om att människans sinne övergår de fem primära sinnena, och istället för att vara enbart en biologisk maskin var en andlig själ (Logos) med olika lager av eteriska kroppshöljen som kompletterades med ett fysiskt sådant, bör också åsikten vara nära till hands, att människans andliga utveckling skulle skapa en finare ”mottagningsapparatur” som gjorde det möjligt att ”skåda” den andliga världen.
Vad gäller konsten kommer denna andliga mognad att innebära förmågan att ”se igenom” tavlorna. Det handlar inte egentligen längre då om att ”förstå” eller ”känna” något inför kompositionen, ytan, färgerna, formspråket, genom att relatera dess stimuli till något i betraktarens vardag, som annars är det vanliga i föreställande konst, men om att erbjudas en ”dörr” till en annan och minst lika verklig verklighet.

KONSTEN SOM KATALYSATOR
Tavlan är alltså ett medium mellan betraktaren och denna dolda verklighet, och fungerar därför inte bara – detta är skribentens åsikt – som en illustration av detta dolda, men som en katalysator för att betraktarens egen intuitiva förmåga skall stimuleras, väckas, aktiveras.
Enheten bortom mångfalden ger genom sina två respektive perspektiv, det ena ett konsthistoriskt perspektiv, det andra ett biografiskt, inlevande präglat sådant, en i mitt tycke något mer fullödig kunskap för den som vill veta mer om konstnärinnans liv och verk än den förstnämnda boken. Ett trettiotal färgåtergivningar av Hilmas tavlor inkluderas dessutom här, vilket självfallet adderar värde till en konstbok.

AVSKED
Hilma var konstnärligt verksam upp i hög ålder. Några dagar före sin födelsedag råkade Hilma af Klint ut för en trafikolycka och avled i sviterna av denna den 21 oktober 1944. Hennes kvarlåtenskap omfattar över 1000 tavlor, och detta enbart vad gäller de esoteriska verkan. En bråkdel av dessa har hittills visats på gallerier och utställningar, men fler exponeringar kommer, var så säker.
Överlag levde Hilma hela sitt liv tillbakadraget, asketiskt och ogift, och likt kollegan Piet Mondrian offrade hon allt för konsten, eller snarare för själva konstnärsuppdraget, det som givits henne från högre ort.

ÅSA KLEVELAND – HILMA AF KLINT?
Som ett avslutande, udda inslag kan nämnas, att den idag medialt verksamma författaren Åsa Kleveland sedan år 2000 menar sig vara övertygad om att hon i sin tidigare inkarnation var Hilma av Klint. Detta på basis av de inre röster eller budskap som hon själv har tagit emot, och som resulterat i att hon låtit flera av Hilma av Klints bilder få en anslutande text, som hon enligt utsago har fått från de Höga Mästarna. Eller, som Kleveland själv uttrycker det på sin webbplats http://www.kunskapskonsult.com, att texten från de Höga Mästarna hade ”illustrerats” av Hilma 100 år tidigare.
Huruvida Kleveland är identisk med Hilma af Klint låter vi vara osagt, men det kan i samband med denna anmälan kanske vara av intresse att citera en text, som Kleveland menar sig fått av de Höga. Textavsnittet är placerat under Hilma af Klints mest kända tavlor, ”Serie UW. Grupp 9, Duvan nr 1”:
”En fullständig människa, Frälsarens like i rättfärdighet och kärlek kan aldrig skapas på ett kort jordeliv. Utvecklingen för en mänsklig själ är omätbar i sin långsiktighet. Varje människa har en gång fötts som en liten droppe i den Gudomliga ursprungligheten och vägen som beträds kan aldrig leda annat än tillbaka hem till Alltet..”
—
Gunnar Martin Aronsson

 

.